Alexandra & Elcim: ”Våra döttrar ska få vara precis vilka de vill”

Välkomna att fira 8 mars med Kakan Hermansson och sju fantastiska gäster!  Vi arrangerar en kväll som vi kallar 8 nyanser av systerskap – och för er som inte bor i Stockholm eller har lyckats få biljetter kommer kvällen att livesändas på Facebook, håll utkik på SelmaStories Facebooksida.

Som uppladdning ger vi alla medverkande samma supersvåra fråga: Om du fick välja en enda feministisk fråga att driva 2017, vilken skulle det vara? 

Varsågoda, Elcim Yilmaz och Alexandra Pascalidou, aktuella som redaktör respektive textförfattare  antologin Brev till min dotter!

Hej, hur har er start på 2017 varit?
Elcim: Mitt år har börjat fint, om än fullt av kräksjuka, feber och massa arbete, men jag och min dotter har övat oss på att hitta det fina i det kassa. Women’s march var en sådan dag full av hopp, framtidstro om att #thefutureisfemale och jag var så glad över att marschera med min femåring vid min sida.
Alexandra: En magisk rivstart med dubbeldebut på teaterscenen med Alexandras Odyssé som är det coolaste jag någonsin gjort. Publiken skrattar, gråter, jublar och bjuder på stående ovationer. Tema: Europas kriser och rasismen och sexismen som breder ut sig.

Om du måste välja en enda feministisk fråga som är extra viktig att driva 2017 – vilken skulle det vara?
Elcim: Det är ju helt omöjligt att svara på, men jag tänker att en fråga som innefattar så många andra är att ta striden på nätet. Näthatet drabbar kvinnor på ett avskyvärt sätt.
Alexandra: De ekonomiska ojämlikheterna växer inte bara i Sverige utan hela världen. Värst drabbas kvinnor. Det är sällan någon lyfter genusaspekten i detta trots att det är grundläggande.

Vilken är era feministiska höjdpunkter i livet?
Elcim: Det är många gånger jag haft insikter som varit stora och omvälvande, men den största var nog att inse att jag är feminist – även om det kanske låter skrattretande. När jag var yngre sa jag alltid att jag var humanist, att alla var lika värda, och det tog många år innan jag förstod att jag var feminist vikten av att kalla mig det. Att inse vidden av det systematiska förtryck som sker dagligen och världen över – det var jobbigt men så viktigt. Sedan dess har jag varit aktiv. 2011 startade jag Sverige 3.0 – ett initiativ för ett mer företagsamt Sverige med fokus just på kvinnors företagande samt projektet som idag är Flickaplattformen. Men: Eftersom jag själv kommer från en familj som tycker ”heder” är något som sitter mellan mina ben, är nog min största vinning är att det förtrycket tog slut med mig – och att min dotter kommer att leva ett liv i frihet att bli/vara precis vem och vad hon vill.
Alexandra: Jag mottog ju nyligen Stora feministpriset, det var helt fantastiskt för mig, vilket erkännande! Men också att alla mina huvudpersoner på scenen i Alexandras Odyssé är kvinnor – från barnmorskan till flyktingkvinnan till Europa och Angela Merkel och den fallna överklasskvinnan.

Och feministiska bottennapp?
Elcim: Men vad sägs om Donald Trump? Eller kanske till och med de flesta ”ledare” och politiker idag? Lagen i Ryssland om att det är okej att slå kvinnor. Eller att flickor gifts bort, säljs som sexslavar – att kvinnor inte har rätt att bestämma över sina kroppar… listan kan göras så lång, men motståndet och kampen kommer aldrig att sluta! Jag vill kämpa. Berätta varför jag kallar vår bok en feministisk kulturarvssamling. Lyfta varför vi i vårt föräldraskap ingjuter de välmenande lögnerna till våra döttrar, och varför jag tycker det är viktigt att prata med varandra på att annat sätt. Jag vill belysa vår tilltro till att vi tror att vi har tid, och att vi inte hinner ta tag i det svåra på grund av arbete eller mindfulness eller den där aw:n på jobbet. Jag vill prata om ”no fucks to give” – varför jag gillar det tankesättet och hur jag kom dit och till vilket pris. Jag har varit rädd att fullt ut äga min historia, på grund av vad andra ska tycker eller hur de ska reagera, och jag vill gärna berätta om varför jag skrivit så naket och avslöjande i boken.
Alexandra: Hatet – misogynin och sexismen som väller in från trollens träskmarker.

Vilken bok skulle du kalla din feministiska bibel – och varför?
Elcim: Många, men Katarina Wennstams båda böcker: Flickan och skulden och Flickan och skammen. Bad feminist av Roxane Gay. Men även romaner där kvinnor porträtteras som människor i första hand: Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez, Den femte sanningen av Doris Lessing. Karin Boyes alla dikter och verk. 179 år av ensamhet av Linda Portnoff och Jenny Lantz, Kerstin Thorvalls böcker – men även alla studier, avhandlingar och rapporter som jag läst genom åren.
Alexandra: Under det rosa täcket av Nina Björk – en bok som fick bitarna att falla på plats.

av Caroline Geijer