Graham Swift: ”Den ska läsas i ett andetag”

Huvudkaraktären går omkring naken i ett hus och fotograferar miljön med sin blick. Insuper varje detalj. Precis så fungerar den här korta romanen – den fotograferas in i sin läsare. Testa själv, vi bjuder på de första sidorna om du skrollar ner.

Mödrarnas söndag är skriven av engelsmannen Graham Swift och den handlar om en enda dag. Nämligen den 30 mars 1924. Vi får möta den tjugotvååriga husjungfrun Jane Fairchild och hennes älskare sedan åtta år – den rike yngste sonen på granngodset. Den här dagen blir helt livsavgörande för de båda. Av en händelse, eller snarare inte, infaller den på det som i England på den tiden kallades Mödrarnas söndag – den enda dagen på året då tjänstefolk var lediga för att få åka hem och hälsa på sina familjer. Men, Jane har ingen. Hon är ett barnhemsbarn. Hon blir istället för första gången under deras långa relation inbjuden till sin älskares hem.

Jenny Lind skriver så här i M-Magasin: ”I en soldränkt och underbart sensuell scen dröjer Graham Swift vid deras kroppar inbäddade i klasskillnader och cigarettrök. Det hela avbryts dock när Paul åker för att träffa sin blivande fru. Jane blir ensam. Hon reser sig, går naken och förundrad runt i det exklusiva hemmet, öppnar en bok, knipsar av en orkidé. Och det är då det händer. Det definierande ögonblicket.”

En pärla på 150 sidor, kanske förändrar den också ditt liv?

Graham Swift om Mödrarnas söndag: ”Det kändes som att jag skrev den i ett andetag – och jag skrev den för att den skulle läsas just så, i ett andetag. Anledningen till att du skriver något kort är att det inte finns skäl att skriva långt. Det här är fysiskt sett en tunn bok – men dess omfattning (embrace) är väldigt stor.”

Om Askunge-anspelningarna: Du ska gå på balen! Så står det skrivet på försättsbladet. Det här är en roman om hopp och möjligheter. Pånyttfödelse. Att gå naken i ett hus kan vara ett sätt – och senare, utifrån den upplevelsen, skapa sig ett liv.

Vem Graham Swift är nu: Tillsammans med Martin Amis, Julian Barnes, William Boyd, Ian McEwan och Salman Rushide utsågs han 1983 av Granta till en av Storbritanniens bästa unga romanförfattare. Även om hans karriär varit snäppet mer gåtfull än de övrigas – precis som hans personlighet – är han tvivelsutan en de litterära giganterna. Han och frun firar än idag jul med Salman Rushdie, när det krävdes i sällskap av dennes specialiserade fatwa-livvakter.

Vem Graham Swift en gång var: Swift växte upp i Croydon, i ett hus i Londons yttersta kant. Det fanns en gård några kilometer bort, sen bara landsbygd. Under den här tiden bebyggdes de här delarna och blev sedan förorter, Swift genomlevde framväxten. Det var en fin uppväxt säger han, lycklig. ”Min mamma var fantastisk för ett barn, hon skapade en känsla av trygghet och bekvämlighet. Men min uppväxt var absolut inte den arketypiska författaruppväxten. Snarare tvärtom. Jag kommer från en efterkrigsfamilj av lägre medelklass, i en tid av åtstramning och nedskärningar, alla i familjen utan minsta artistiska talang eller möjlighet att vara mentor till en knoppande författare – ändå är det vad jag blev. Hur i helvete kom jag hit? Den tanken får mig ofta att stanna upp i mina spår. Ja, hur i himlen gick det till att jag går och fiskar med kultureliten? Men som barn fann jag läsning magisk, jag ville vara en del av den magin, så min dröm var att bli författare.”

Faderskomplexet: Swifts far var en kontrasternas man, krigspiloten som sedan blev kontorist vid National Debt Office, sinnebilden av den förortspendlande tjänstemannen. Som pojke tyckte Swift att pappan var outsägligt tråkig och konventionell, precis så praktisk som hans yngre son var ”bookish”. Namnet på självbiografin Making an Elephant kommer från en träfigur föreställande en elefant, som Swift gjorde för att vinna sin fars gillande.

Därför blev han författare – ändå: Rädsla är svaret, menar han. ”Jag tror att jag var livrädd för att bli någonting, vad som helst. Livrädd för att bli specialist. Jag kanske kunde ha blivit läkare, men om du blir det, då blir det ditt liv, du blir så definierad. Det som attraherar med att vara författare är att du inte är specialist på någonting. Ditt fält är totalt öppet, ditt fält är hela mänsklighetens tillstånd.”

Teman i Swifts böcker: Krigsveteraner som anpassar sig till civilt liv, skuggan kriget kastar på vanliga familjer, stressen av ett vardagligt liv i arbete, förortslivet i London.

Sagt om författarskapet: ”Jag tror att det skulle vara en dålig dag för en författare om han kunde säga: ’Jag vet exakt vad jag håller på med’. Så jag är lite tveksam inför att prata om mitt arbete. Om jag har någon bestående tro i mitt skrivande så är det fantasins kraft. Jag hoppas alltid att min fantasi ska ta mig till oväntade platser, precis som jag hoppas att den ska ta mig till mitt eget speciella territorium – fast även det i form av en upptäcktsresa, inte en förutbestämd.”

Om research: ”Jag researchar aldrig. Research förstör fantasin något oerhört.” Swift blev en gång inspirerad av att läsa barnböcker och det magiska han fann i dem. Där är han än.

Det dagliga livet: Han är mest hemma, säger han. Vaknar utan väckarklocka, smiter snabbt in i sitt kontor klockan 05.30 utan att väcka sin fru – och börjar arbeta. ”I feel I should be at my post to see if anything happens.” Han skriver på maskin, en Waterman, hans favoritögonblick är när bläcket börjar ta slut och han måste sätta i en ny patron, ”det är som att ladda ammunition.” De tidiga morgontimmarna är risken minst att bli avbruten, något han också garanterat sig genom att aldrig skaffa barn. ”Jag har väl aldrig haft tillräckligt av det där du behöver för att verkligen vilja ha dem.”

Pengar: I perioder har han tjänat en del, i synnerhet på filmrättigheter, som när Stephen Gyllenhaal gjorde Waterland – men de har alltid använts för att köpa tid för att skriva nästa bok. ”Det är ingen tvekan om att författarskapet i perioder kan vara barskt, ensamt, miserabelt, desperat och skruvat – och visst har jag kämpat materiellt. Men jag har också upplevt fantastiska perioder. Att skriva är väldigt känslomässigt (emotional), speciellt när orden kommer på det sätt du VET är rätt. I en författares liv kan det finnas en enorm sötma.

av Caroline Geijer
Källor: The Independent (16 februari 2016, The Guardian (1 mars 2009), Sydney Morning Herald (12 mars 2016)

Utdrag ur Mödrarnas söndag:

En gång för länge sedan, innan pojkarna dödades och när det fanns fler hästar än bilar, innan de manliga tjänarna försvann och de fick klara sig, i Upleigh och i Beechwood, med bara en kokerska och en husjungfru, hade familjen Sheringham ägt inte bara fyra hästar i sitt stall, utan något som kunde kallas en »riktig häst«, en kapplöpningshäst, ett fullblod. Den hette Fandango. Den stod uppstallad i närheten av Newbury. Den hade aldrig vunnit ett jäkla dugg. Men den var familjens extravagans, deras förhoppning om berömmelse och ära på galoppbanorna i södra England. De hade kommit överens om att hans föräldrar – som han med sitt konstiga språkbruk alltid kallade för »perukstockar« – ägde huvudet och kroppen och han och Dick och Freddy ett ben var.
»Men det fjärde benet då?«
»Åh, det fjärde benet. Det var alltid den stora frågan.«

De såg den nästan aldrig, den var för det mesta bara ett namn, men ett namn som kostade i inkvartering och träning. Den hade sålts 1915 – när han också var femton. »Innan du dök upp, Jay.« Men en gång, för länge sedan, en tidig junimorgon, hade de allihop gjort en utflykt, för det sällsamma, galna nöjets skull, bara för att få se sin häst Fandango galopperas över tävlingsbanans gräs. Bara för att stå vid staketet och se den, tillsammans med andra hästar, komma dundrande mot dem och sedan blixtra förbi. Han och föräldrarna och Dick och Freddy. Och – vem vet? – kanske någon spöklikt osynlig intressent som faktiskt ägde det fjärde benet.

Han hade en hand på hennes ben.

Det var den enda gång hon hade sett hans blick komma i närheten av något som kunde kallas fuktig. Och hon hade fått en skarp och tydlig inre bild (hon skulle fortfarande ha den kvar när hon var nittio) av att hon skulle ha kunnat följa med honom – fortfarande på något mirakulöst sätt kunnat följa med honom, bara honom – och stå vid staketet och se Fandango susa förbi och sparka upp leriga grästuvor och dagg. Hon hade aldrig sett ett sådant djur, men hon kunde föreställa sig det, föreställa sig det mycket tydligt. Med solen fortfarande på väg upp, som en röd skiva, över de grå kullarna och luften fortfarande klar och kylig, medan han kanske bjöd henne på en klunk ur en liten fickplunta med silverkork och, inte särskilt förstulet, kramade hennes skinkor.

Men nu såg hon honom röra sig, naken sånär som på en signetring av silver, genom det soldränkta rummet. Hon skulle senare i livet inte med någon lätthet, om ens alls, använda ordet »hingst« om en man. Men han var en. Han var tjugotre och hon var tjugotvå. Och han var till och med vad man skulle kunna kalla ett fullblod, fast det var ett ord som inte var hennes ännu, lika lite som ordet hingst. Det fanns en miljon ord som inte var hennes ännu. Fullblod – eftersom det var »avel« och »stamtavlor« som räknades hos hans sort. Oavsett för vilket syfte.

Det var i mars 1924. Det var inte i juni, men det var som en dag i juni. Och det måste ha varit strax efter klockan tolv. Ett fönster stod uppställt och han gick, oklädd, genom det soldränkta rummet lika ledigt och naturligt som ett oklätt djur. Det var ju hans rum, eller hur? Han kunde göra vad han ville i det. Självklart kunde han det. Och hon hade aldrig varit i det förut, och skulle aldrig vara i det igen.

Och hon var också naken.

Den 30 mars 1924. En gång för länge sedan. Skuggorna från spröjsarna i fönstret gled över honom som grenverk. Efter att ha plockat upp cigarrettetuiet och tändaren och ett litet askfat av silver från toalettbordet vände han sig om, och där, under en buske av mörkt hår och fullt belysta av solen, hängde hans kuk och pung, nu bara som mjuka och fortfarande kladdiga bihang. Hon kunde titta på dem om hon ville, det gjorde honom inget.
Men han kunde titta på henne med. Hon låg utsträckt, naken sånär som på ett par – hennes enda par – mycket billiga örhängen. Hon hade inte dragit upp lakanet. Hon hade till och med knäppt händerna i nacken för att kunna se honom bättre. Men han kunde se på henne. Låta ögat njuta. Det var ett uttryck som kom för henne. Uttryck hade börjat komma för henne.
Att låta ögat njuta.
Utanför låg hela Berkshire också utsträckt, smyckat i ljus grönska, fullt av fågelsång, välsignat i mars med en dag i juni. Han tyckte fortfarande om hästar. Det vill säga, han kastade fortfarande bort pengar på dem. Det var hans version av ekonomiskt sinne, att kasta bort pengar.
I nästan åtta år hade han haft pengar för tre, i teorin. Han kallade det för sitt »byte«. Men han ville visa att han kunde klara sig utan dem. Och det de båda hade ägnat sig åt i nästan sju år nu kostade, som han ibland påminde henne, absolut ingenting. Förutom hemlighetsmakeri och risktagande och förslagenhet och en ömsesidig fallenhet för att vara bra på det.
Men de hade aldrig gjort något som det här. Hon hade aldrig legat i hans säng förut – det var en enkelsäng, men rymlig. Eller varit i det här rummet, eller i det här huset. Även om det inte kostade något, så var det den största av gåvor.
Fast om det inte kostade något, kunde hon alltid påminna honom, hur var det då med de gånger när han skänkt henne sex pence? Eller var det bara tre pence?
När det precis hade börjat, innan det blev – vilket var det rätta ordet? – allvarligt. Men hon skulle aldrig ha
vågat påminna honom. Och i alla fall inte nu. Eller vågat slänga åt honom ordet »allvarligt«.
Han satte sig bredvid henne på sängen. Han strök med en hand över hennes mage som om han borstade bort osynligt damm. Sedan placerade han tändaren och askfatet på den, men behöll cigarrettetuiet i händerna.
Han tog ut två cigarretter ur det och satte en mellan hennes egna framskjutna, putande läppar. Hon hade inte tagit bort händerna från nacken. Han tände hennes, sedan sin. Sedan tog han etuiet och tändaren och lade dem på sängbordet och sträckte ut sig bredvid henne, med askfatet fortfarande placerat halvvägs mellan hennes navel och vad han numera glatt, utan att blygas, kallade hennes fitta.
Kuk, pung, fitta. Se där några enkla, grundläggande ord.
Det var den 30 mars. Det var en söndag. En dag som förr kallades Mödrarnas söndag.