Elin Boardy: "Vad är det för värld som blir kvar?"

En bra dystopi liknar ingenting annat. Vi bad Elin Boardy, aktuell med dystopin Tiden är inte än, att lista sina fem favoriter. 

”I min roman Tiden är inte än är det 1350-tal. Pesten har dragit genom Europa och dödat en tredjedel eller nästan hälften av människorna. Vad är det för värld som blir kvar? Hur liknar den vår egen tid? Vad gör människorna när hårda tider stundar?

Det är det som intresserar mig med dystopin som genre: vad man kan säga om vår tid och hur man kan undersöka människans beteende när världen som vi känner den förändras och hon (eller vi) ställs inför helt andra förutsättningar.”

Mina fyra tips:

Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse. Skriven på 80-talet men utspelas i en tid som allt mer liknar vår egen. Klaustrofobiskt och skickligt uppbyggt, oupphörligt spännande.

Karin Boyes Kallocain. För att den bygger upp dystopin inuti människorna istället för utanför, hoten är hela tiden inom och mellan personerna, istället för i något avancerat världsbygge.

Elisabeth Åsbrinks 1947 som handlar om året 1947, världen efter andra världskrigets slut, ett sammanbrott och en möjlig eller omöjlig återuppbyggnad. Vad har hänt, hur ser det ut, vad ska hända nu? Europa på ruta ett, och allt som sker har trådar som löper in i vår tid.

Nils Håkansons Ödmården, en roman som inte liknar något annat. Handlingen är ett Sverige efter katastrofen, i en avlägsen framtid, då människorna bor i gamla gruvhål i fukt och misär. Skrivet på en oupphörligt underhållande blandning av gammalsvenska, dialekt, slang, holländska låneord…