Arne Dahl: "Just nu är Arne lite för segerviss för sitt eget bästa"

Vi tog ett glas med Arne Dahl (eller hm, Jan Arnald som är hans riktiga namn), aktuell med nya boken Inland.

Hej Arne, vad vill du ha att dricka?
– Lagavulins sextonåriga blir toppen, tack.

Sist vi pratade var du i Australien och skrev på just Inland. Vad har hänt i ditt liv sen sist?
– Det var en bok som satt längre in än jag trodde, så jag har jobbat hårdare med den än jag förväntade mig – jag trodde att jag skulle hinna leva lite också, men ack vad man kan bedra sig. Det gick lite väl lätt där på balkongen i Queensland, jag behövde skapa mer motstånd. Utmarker var i hög grad en brytpunkt för mig, en ny stil, både lättare och tyngre. När jag började med uppföljaren fick jag för mig att arbetet var klart – men det behövdes faktiskt ännu mer jobb med Inland. För att klara av att överträffa Utmarker. Livet får jag försöka hinna ikapp efter hand. Kanske till och med i år.

Vad får vi oss till livs denna gång?  Inland tar avstamp i två exsnutar, som börjar nysta i en redan dömd mördares inre. Varför gör de det?
– Man kan nog säga att temat den här gången är inlandet, det inre landet. Min snut Sam Berger tvingades in i en massa förträngda minnen i Utmarker, och det innebar visserligen att fallet kunde lösas, men det innebar också en massa dåligt samvete. Och i och med det dramatiska slutet av Utmarker går det dåliga samvetet i taket, Sam får ett slags sammanbrott. Att gräva i det här åtta år gamla fallet – där Sam var med på ett hörn av utredningen – fungerar till en början som hans terapi. Sedan visar det sig leda betydligt djupare in i Inlandet än det var planerat. Ända in till ett riktigt isande iskallt hjärta.

Du är ju två författare i en, kan man säga. Hur ser ställningarna ut mellan Arne och Jan just nu? Kan man få ta en drink med Jan sen, tro?
– Just nu handlar det om utskåpning. Arne har dragit ifrån och verkar just nu lite för segerviss för sitt eget bästa. Han har ännu inte lärt sig att Jan alltid segar sig förbi på upploppet. Jan har minst två, tre riktigt bra romaner kvar inom sig, men han tillåter dem att ta den tid de tar. I väntan på det tar han gärna ett glas champagne, den snobben.

Vad gör du helst en ledig dag om våren?
– Om vi pratar om svensk vår – en av universums mest opålitliga företeelser – så är ju långpromenader runt i Stockholm rätt oöverträffade. En sväng ut i skärgården är inte heller så dum. Eller varför inte årets första löpvarv runt Långholmen – när geggan äntligen börjar försvinna från de brantaste backarna.

Vilken bok kommer du själv aldrig att glömma?
– Det finns förstås massor, de är som fyrbåkar i mitt liv: där det bytte riktning. Men den bok som fick mig att vilja skriva minns jag alldeles klockrent, den allra första fyrbåken. Det var John Steinbecks lilla kortroman Pärlan, om en fattig pärlfiskare som plötsligt fiskar upp världens största pärla. Den fick mig att förstå vad litteraturen kan uträtta.

Om du fick ta en drink med vem som helst i världen, vem skulle det vara? 
– Om personen i fråga måste vara levande undrar jag om det inte möjligen trots allt skulle vara Barack Obama. Gärna lite full, så man fick se in bakom kulisserna…

Av Caroline Geijer
Foto: Sara Arnald