Elakt spel i toppdiplomatens senaste Homan-deckare

Vad: Jan Mårtenson är en älskad deckarförfattare sen decennier. Med över 50 böcker på sin digra meritlista kommer snart ytterligare en, Elakt spel, som du kan läsa första kapitlet ur nedan. Nytt är också att ljudboksförlaget Bonnier Audio gör sin största satsning någonsin på ett enskilt författarskap och deckarserie, när 26 av de tidigare Homan-deckarna nu läses in som ljudböcker, i tillägg till de som redan existerar. När projektet är avslutat kommer det att finnas minst 50 ljudböcker av Jan Mårtenson. Ljudboksutgivningen inleds med Släkten är bäst och två Homan-deckare i juni. Därefter släpps en till tre varje månad fram till december 2018. Så, bara att frossa i Homans spännande liv bland konst, antikviteter, god mat och eleganta viner – och kittlande maktspel och korruption förstås.

Handling i nya Homan-deckaren: Elakt spel kretsar kring konst, kultur och antikviteter. En tavla av Gustav Klimt försvann spårlöst under nazisternas plundringar i andra världskrigets Wien. När antikhandlaren Johan Kristian Homan får oväntat besök av den enda överlevande arvingen, som ber Homan om hjälp att hitta det ovärderliga konstverket, rycks Homan in i en härva av maktspel och korruption och får snart ångra djupt vad det är han har gett sig in på.

Varsågoda, ett utdrag ur Elakt spel:

Stjärnhimlen har fascinerat mänskligheten genom årtusenden. De gnistrande, vita nålsticken på den mörka natthimlen, stjärnbildernas poetiska namn. Skimrande vintergator på ofattbara av­stånd. Meteoriternas grafiska ljusstreck i det oändliga mörkret.

Astronomer och astrologer har försökt utvinna hemlig­heterna, önskningar har knutits till stjärnfall. Enorma obser­vatorier har byggts mot alltid lika ogripbara himlakroppar, åt­minstone innan NASA började utforska rymden. Copernicus, Galileo och Newton är monumentala figurer, men redan snill­rika vetenskapsmän i forntida kulturer hade nått långt utan mo­derna instrument.

Det finns också andra stjärnor, nästan lika svåra att nå, men bara nästan. I Guide Michelin, den röda restaurangbibeln där ett etablissemang av tillräckligt hög  klass kan belönas med en ”stjärna”, i sällsynta fall kan man få två eller tre. Några få svenska krogar har lyckats ta ner de åtrådda symbolerna från det kulinariska himlavalvet i spåren av det svenska ”matundret”, som ju fått internationell uppmärksamhet.

Det finns också en sammanfattning av stjärnornas innebörd. Tre stjärnor innebär att restaurangen är värd en resa i sig, två att den är värd en omväg och en stjärna innebär att restaurangen är exceptionellt bra.

I Stockholm finns för närvarande tre restauranger som kan stoltsera med den tvåstjärniga trofén och Francine och jag satt en vårkväll på en av dem, på en försenad födelsedagsmiddag. Min alltså. Visserligen fyller jag på alla hjärtans dag men jag blev glatt överraskad när Francine ringde och bjöd mig på den omskrivna restaurangen på Djurgården. Och jag hade läst på om Guide Michelin, förberett mig och förstod att Francine valt det bästa.

– Det var lika kärt som oväntat. Jag hade nästan glömt bort att jag fyllt år.

– Bättre sent än aldrig, och jag lovade när du fyllde. Fast det har du förstås glömt.

Restaurangen var rymlig fast inte stor i omfång. Stramt inredd i ljust trä och en del av ena långväggen hade öppnats upp för att ge full insyn till köket där ett dussin vitklädda kockar arbetade koncentrerat, som assistenter i ett kliniskt laboratorium.

– Det här är alldeles för exklusivt för mig, bekände jag där jag satt mitt emot Francine framme vid fönsterväggen. En fattig antikhandlare från Gamla stan är inte van vid den här sortens lyx. Det är boxvin och djupfryst lax som gäller när det är

– Jag vet det, hon Men livet är för kort för bara falukorv och hamburgare. Nån gång måste du komma loss, lämna var­ dagen.

– Jag håller med, men jag är inte säker på att min plånbok gör det.

– Oroa dig inte. I kväll är det jag som Och grattis på födelsedagen, älskling. Även om det är i senaste laget.

Vi höjde våra glas. Det var champagne som gällde, ingick i ”vinpaketet” som följde med beställningen, ett annat ”paket” innehöll ett antal rätter.

– Det ser hotfullt lovande ut, sa jag när jag studerade Jag har exempelvis aldrig ätit friterad torsksimblåsa med kräm på gräslök eller pilgrimsmusselrom och platträka tillagad på saltsten. Inte tartar på älghjärta med rökt zucchini heller.

– Oroa dig inte. Michelin har gett dom två stjärnor så du får ställa gom och smaklökar i Blunda och njut.

– Jag har aldrig riktigt fattat hur dom gör sina bedömningar. Det är ju inte som höjdhopp eller 1500 centimetrar och sekunder.

– Det är naturligtvis subjektivt, men dom har vissa. Man skickar ut inspektörer som äter sig igenom olika restau­ranger och sätter betyg. Allt anonymt. Och dom bedömer exempelvis kvaliteten på råvarorna, tillagningen och smaken. Om kocken har hittat ett eget uttryck och om det är värt peng­arna.

– Vilket jobb! Jag tror jag ska byta.

Francine skrattade.

– Så enkelt är det. Först och främst ska du ha restaurang­ utbildning, sen måste du gå på internutbildning innan du släpps loss bland menyerna. Alla inspektörer måste ha samma grund­ förutsättningar för att det ska bli rättvist.

– Men hur började det?

– Egentligen var det en fransk däckfabrikant som startade verksamheten i början av 1900-­talet. Guiden var en reseguide som skulle locka folk att fara ut på landet, slita på däcken och köpa nya bilar som också behövde nya däck, för att göra en snabb sammanfattning.

– Jag har för mig att man kan få knivar och gafflar också, inte bara stjärnor.

– Du kan också få korslagda bestick som bottnar i upplevelsen, miljön, serveringen.

– Då måste dom få flera gafflar och knivar, sa jag, för servisen var förstklassig. Diskret, vänlig och effektiv. Ung och kunnig personal med restaurangskolor och vinakademier bakom sig. Förklarade och berättade, svarade på frågor.

De olika rätterna som passerade gav snarare intryck av snill­ rikt konstruerade kulinariska konstverk än av rätter i traditionell bemärkelse. Stora som femkronor med sofistikerat uppbyggda kompositioner. De följdes av mera substantiella portioner, in­ ledda av skrei, marinerad med krusbär, syrad grädde och rättika med rapsolja för att avsluta med päron i bränd Djurgårdshonung med kumminglass, yoghurt och rosmarinolja.

Sammansättningen av ekologiska och närodlade ingredi­enser var lika fantasifull, skapade av matkreatörerna i de vita laboratorierockarna inne i köket.

– Fantastiskt, sa Francine. Trots att rätterna är så små är jag faktiskt mätt och vi har suttit här i nästan tre timmar.

– Verkligen, fast vinpaketet höll inte riktigt samma höga klass. Tycker jag i alla fall. Men glaset med persiljeakvavit var faktiskt en höjdare.

– Jag förstår det, Francine. Det var väl det närmaste dry martini du kunde komma.

Jag såg mig om i lokalen mellan rätterna, munsbitarna rättare sagt. Det var fullsatt, men ändå inte trångt. Bordens placering­ ar gjorde att man inte stördes av dem som satt närmast.

Publiken var genomgående äldre, verkade vara människor som firade någonting. Jubileer, födelsedagar. Många och långa äktenskapliga år. Det var åtminstone det intryck jag fick.

– Titta där, sa Francine plötsligt. Brutus själv. Men var skulle sleven vara om inte i den förgyllda grytan. 

– Nu förstår jag faktiskt ingenting?

– Titta mot dörren.

Jag vände mig om, såg mot entrén. Där stod en man och talade med någon ur personalen.

Lång, smärt. Välskräddad i mörkblå kostym och kraftigt gul slips. Ett tungt, kraftfullt ansikte. Håret gick i vitt och han var solbränd. Golf i Spanien eller kryssning i Karibien?

– Och? Jag såg på Francine. Vad är det för märkvärdigt med honom?

– Mycket, sa Francine torrt. Brutus Ahlström är riskkapita­list, toppen på pyramiden, och ingen vanlig fifflare. Du har väl hört talas om Panamaskandalen?

– Hur skulle jag ha undgått det? Det gav ju rubriker i hela världen.

– Och Brutus var insyltad, men sluga advokater räd­dade honom.

– Brutus? Kan man heta det? Det var ju han som mördade Caesar.

– Han heter Göran, men kallas Brutus sen han stack kniven i ryggen på sin kompanjon.

– Mördade han honom?

– Verkligen inte, Francine Men han manövrerade ut honom på ett sätt som var mer än osnyggt. Det var en jätte­skandal i affärsvärlden för en del år sen. Han heter alltså Ahlström, Göran Ahlström. Skillnaden är bara att han mördar ekonomiskt och finansiellt. Inte med kniv. Bokstavligen talat går han över lik. Skål för Brutus.

– Skål, fast det är första gången jag skålar för nån som har mördat en romersk kejsare.

Jag skulle komma ihåg den där skålen länge efteråt, långt efter middagen på Djurgården, middagen som var ”värd en omväg”, enligt Michelin.