Mariette Lindstein: "Jag var så hjärntvättad"

Mariette Lindstein gick som nittonåring med i den kontroversiella scientologirörelsen. 2004 rymde hon. Böckerna om sekten på Dimön baseras på hennes upplevelser inom scientologin. Det allra viktigaste, tycker hon, är att belysa hur barnen har det i sektrörelser. Det är också vad hennes bok Sektens barn och denna krönika handlar om.

”Jag var nitton när jag gick med i Scientologikyrkan. Det tog 25 år innan jag lyckades ta mig därifrån. När jag får frågan om jag är bitter över de förlorade åren svarar jag alltid nej. Jag var myndig. Det var jag som fattade beslutet att gå med. Och det fanns bra saker också. Men det är inte dem Sektens barn handlar om, den handlar om barnen. De som inte hade något val. Och för barnen var det inte mycket som var bra.

 På scientologernas högkvarter utanför Los Angeles skickades barn som nått skolåldern till ett läger mitt ute i öknen. Där fanns en vuxen ledare och utbildad lärare, men för övrigt skapades en rangordning så barnen bestämde över varandra. I början träffade vi föräldrar dem relativt ofta, men successivt drogs vår ledighet in tills barnen i stort sett fick klara sig på egen hand. Undervisningen var undermålig, det blev mest scientologins läror och lite allmänutbildning när det fanns tid. De utförde tungt kroppsarbete som inget barn ska behöva utsättas för. Till slut fick vi bara träffa dem på helgerna. Hur går man med på det? Tja, att förklara det skulle kräva en helt separat artikel, men i princip övertygar man sig själv att det är bättre för ens barn. I mitt fall handlade det om att skydda min son från all ondska i världen. Kommunala skolor, droger, och dåligt inflytande från omvärlden. Jag var så hjärntvättad att jag var övertygad om att världen utanför sekten var alltigenom hotfull och livsfarlig.

Tyvärr är det här inte begränsat till scientologin, utan förekommer i andra religioner.

Av allt som gjordes mot barnen var nog det vidrigaste hur deras sexualitet kränktes när de blev tonåringar. Det fanns en skriftlig policy vad gällde kärleksrelationer. Inget sexuellt umgänge fick förekomma mellan par som inte var gifta. Onani var strängt förbjudet, till och med orena tankar. Regelbundet tvingades barnen att bikta sig. Erkännandena tvingades fram. Detta gjordes under den tid då de nådde puberteten med hormoner som rasade genom kropparna. Många barn gifte sig bara för att få ha sex. En del utvecklade självskadebeteende.

Tyvärr är det här inte begränsat till scientologin, utan förekommer i andra religioner. I mormonkyrkan hålls något som kallas ”värdighetsintervjuer” med barn från 12 års ålder. En biskop förväntas försäkra sig om att barnet lever ett rent liv. Det som tillämpas kallas ”kyskhetslagen”, vilket kräver rena tankar, avhållsamhet från onani och alla former av sexuellt umgänge före äktenskapet. Närgångna frågor ställs som hur och var barnet har rört vid sig själv och vad de har tänkt på. Hot om att hamna i helvetet förekommer.

Även i Jehovas Vittnen är barnen de mest utsatta. En av mina vänner försköts av sin familj när hon var femton för att hon startat en relation med en pojke. Hon fick därefter klara sig på egen hand, föräldrarna vägrade att ha kontakt med henne.

Jag hoppas att de som läser Sektens barn förstår att det som beskrivs i boken hände. På en plats, långt borta från civilisationens surrande och brummande, gick det till så här.

Den här krönikan kanske känns dyster, speciellt i slutskedet av ett omfattande bokprojekt – men alltför ofta får jag frågan: Sådant här händer väl inte i Sverige? Men det gör det.

Jag är sprudlande glad över att ha skrivit färdigt trilogin om Dimön, men det är en glädje som är uppblandad med ett stråk av vemod. För nu är det på allvar. Nu handlar det om barnen. Jag hoppas att de som läser Sektens barn förstår att det som beskrivs i boken hände. På en plats, långt borta från civilisationens surrande och brummande, gick det till så här. Liknande övergrepp och värre förekom. Barn levde sådana liv. Det är för dem jag har skrivit Sektens barn.

Jag hoppas att boken, förutom spänningsfaktorn, kommer att väcka känslor och tankar som främjar debatten mot hur barn uppfostras i sekter. Dessa samfund använder religionsfrihet som en täckmantel för att utföra övergrepp mot minderåriga. Alltså behöver vi bättre lagar som skyddar barns integritet.

Förhoppningsvis kommer framtida generationer att besparas den tragiska erfarenheten att uppfostras av en sekt.”