Amy Gentry: "Hon togs till fånga när systern var i rummet"

Hon är amerikanskan som skrivit en roman om att förlora ett barn … Och få tillbaka det många år senare. Eller fick huvudpersonen kanske inte det, ändå? Hm. Vi fick prata en stund med Amy Gentry, vars nervkittlande debut inte går av för hackor. Och psst, du kan provläsa första kapitlet här.

Hej Amy, berätta om din bok, Andras döttrar. Är den baserad på en sann historia?
– Inte exakt, men idén kom från bortförandet av Elizabeth Smart, vilket skedde 2003. Elizabeth var 14 år när hon under knivhot kidnappades av en man i sitt sovrum i hemmet i Utah. Hon hölls fången i nio månader.

Det var intressant hur narrativet av det ”perfekta offret” spelades upp i media

– Många saker med det fallet var slående tyckte jag: sättet hon blev tillfångatagen i sitt hem, med sin yngre syster i samma rum. Jag tyckte också det var intressant hur narrativet av det ”perfekta offret” spelades upp i media – en ung, blond, oskyldig kvinna blev enkel för media att projicera den typen av narrativ på. Jag ville skriva en berättelse om en flicka som tillfångatogs på ett liknande sätt, som inbjuder till en liknande projicering, men vars berättelse visar sig vara väldigt annorlunda.

Du är själv litteraturkritiker, tror du att det hjälper dig när du skriver, eller är det tvärtom?
– Inom visa gränser hjälper det. När jag är som djupast inne i skrivandet måste jag stänga ute kritiker-delen av mig, annars begränsas jag och vågar inte ta ut svängarna, vilket är en del av den kreativa processen som måste få ske. En annan sak är att jag måste vara försiktig med vad jag läser när jag själv är inne i skrivandet, om kritikern i mig väcks är det svårt att stänga av! Men när jag kommer in i redigeringsfasen är min inre kritiker min bästa vän. Hon kan vara totalt hänsynslös och det är precis vad som behövs i det stadiet.

Staden Houston spelar en stor roll i din berättelse. Vad betyder Houston för dig?
– Länge försökte jag motstå frestelsen att förlägga handlingen till Houston, och provade flera andra städer istället, men i slutändan tyckte jag att Houston passade handlingen perfekt. Det är min hemstad: en myllrande metropol i Södern, med en distinkt brist på stadsplanering. När jag växte upp tyckte jag att det var fullt normalt att det låg en skyskrapa mitt i ett bostadsområde, eller en kyrka bredvid en tobaksaffär. Dessa motsatser får det att kännas som att vad som helst kan vänta runt hörnet. Det är den perfekta bakgrunden för en mörk berättelse om att förlora sin identitet. Alla scener som utspelar sig i bilen kändes som väldigt naturliga inslag och fick mig att inse hur stor del av min barndom som jag spenderade i bilen. Det är en bra metafor för isolering: alla dessa människor som kör runt i sina bubblor. Även när du är i bilen tillsammans med någon, på den lilla ytan, är du isolerad på ett sätt, för du har inte ögonkontakt, fast du är nära. Det är en bra plats att bråka på.

Houstons är den perfekta bakgrunden för en mörk berättelse om att förlora sin identitet

Berätta om när du hade en egen mode-kolumn, är det något du kommer göra igen?
– Jag har alltid tyckt om mode som en betraktare, men som kvinna har jag ett ganska svalt förhållande till det och skulle aldrig börjat skriva om det på eget initiativ. Det som hände var att jag rapporterade från en bokfestival för en lokaltidning och upptäckte att det ägde rum en filmfestival samtidigt, i samma område. Som en rolig grej började jag gissa vem som skulle till vilken festival, baserat på deras kläder. Jag började ta streetstyle-bilder och intervjua dem, och det blev ett reportage i tidningen. Den tidigare moderedaktören hade precis gått i pension på grund av hälsoproblem och chefredaktören letade efter någon som kunde hoppa in. På så vis fick jag min kolumn, som hette ”The Good Eye”. Den handlade mer om stil än mode. Det var kul och bra för mitt skrivande att ha en deadline varje vecka, men i slutändan har jag nog bara en eller två saker att säga om mode varje år. Så jag tror inte det är något jag kommer göra igen.

av Stephanie Tärnqvist