Julia Svanberg: "Min sambo lyste upp stigen framför mina fötter med ett brinnande vedträ."

Julia Svanberg, aktuell med romanen Candelarias hus, flyttade till Colombia som 19-åring för att odla kaffe. Här skriver hon om motstridiga känslor, att hålla varandra i handen och om att föda barn i en helt annan del av världen . 

Då och då kom en sjuksköterska in och kände på livmodertappar. Min sängstomme gnisslade när jag rörde på mig. Jag frågade om bedövning, men fick inget riktigt svar. På min ena sida låg en kvinna som just hade fått missfall. På den andra låg en kvinna som, liksom jag, var mitt uppe i sitt värkarbete. Hon drev en fiskodling och lovade att jag skulle glömma bort smärtan om jag snackade skit och höll henne i handen.

Jag var tjugofem år och skulle föda mitt tredje barn. Vi hade rest från huvudstaden Bogotá och börjat bo på landet. Min sambo för att återerövra en bit av sina egen småbrukarhistoria som dribblats bort i Colombias sekellånga berättelse om internflyktingskap. Jag för att det var det bästa jag kunde komma på. Det finns inte särskilt stor plats i världen för unga mammor med konstnärsdrömmar som saknar arv, egendomar och fullbordad högre utbildning.

När de första värkarna kom hade elen gått.

Jag hade fått för mig att jag skulle förhandla min situation genom att odla kaffe, som Karen Blixen gör i Den afrikanska farmen. Vårt ställe var i och för sig ingen farm, snarare en sluttande slänt där ålderstigna kaffebuskar samsades med mango, mispel, passionsfrukt och kassava. Huset hade ett rum. Tvillingarna satt på en provisorisk bänk och drack melassvatten ur plastmuggar med jord i förslitningslinjerna på munstycket. I horisonten var bergen blåa. Nätterna röt och skrek av insekter. När de första värkarna kom hade elen gått. Min sambo lyste upp stigen framför mina fötter med ett brinnande vedträ han hade tagit från elden.

Jag älskade min tillvaro djupt, samtidigt som det fanns ett motstånd i den känslan. Colombias landsbygd var inte det första en tänkte på när det gällde att hitta en trygg plats för barn att födas och växa upp på utan förde snarare tankarna till knarkhandel, gerillakrig, terrorism och korruption. Jag upplevde sällan dessa saker på ett konkret sätt. Den väpnade konflikt som hade pågått i landet sedan sextiotalet visade sig istället i mer skuggiga och svårdefinierbara former. Till exempel svårglömda minnen. Och bortglömda minor. Men den skymtades också i form av sådant som både kan vara förutsättningar för och konsekvenser av politiska oroligheter. Avgrundsdjupa klassklyftor. Klimatförändringar som märks på riktigt och stora företags exploatering av naturen. Tidigare välmående småbrukarfamiljer som blir utfattiga. Knapp tillgång till utbildning och sjukvård för den som inte kan betala för den.

Det blev mest fiskodlerskan som pratade. Men jag höll henne i handen.

Där på sjukhuset kom allting över mig. För första gången undrade jag vad jag höll på med. Vad gjorde jag här när jag lika gärna skulle kunna vara någon annanstans? På Karlskrona BB där jag själv hade fötts och pappor fick närvara. I megastaden Bogotá som för fem år sedan hade intagit mitt sydsvenska småstadsjag med sitt utbud och sina valmöjligheter. Eller åtminstone på den privata kliniken några kvarter bort där kvinnor med pengar födde sina barn. Jag kunde ha skuldsatt mig, ha skaffat en ordentlig sjukförsäkring. Istället låg jag här, på ett allmänt sjukhus med rader av järnsängar som alla hade avrått mig ifrån. Det blev mest fiskodlerskan som pratade. Men jag höll henne i handen.

Vi blev utskrivna samtidigt. Våra slutkörda kroppar skakade när vi kramades. Vi sa till varandra: Det där gick ju bra! Sedan åkte vi åt varsitt håll, upp i bergen, till det som skulle bli våra nyfödda barns barndomshem.

I skrivande stund rullar Candelarias hus i pressarna. I den är det 2007 och Ellen, romanens ciceron, bosätter sig i en colombiansk kaffebygd med sitt barn och får överta ett litet hus. Candelarias hus är en fiktiv berättelse, med fiktiva personer och platser. Men det är också en bok som inte skulle ha kunnat skrivas utan att ha varit mamma i dess vardag. En kan väl säga att vi också håller varandra i handen, Ellen och jag.

av Julia Svanberg
foto: Nille Leander och privat