Ken Follett: "Jag blir kritiserad för mina feministiska kvinnor i medeltiden"

Fyra år av research och skrivande är äntligen över. De över 800 sidorna har översatts till sexton språk och lanseras i lika många länder världen över på samma dag.

Om Ken Follett är trött så visar han det inte. Den snart 70-årige författaren utstrålar snarare beslutsam energi.

– Jag är ju en ”sing-and-dance-man” egentligen, säger han. Vore jag inte författare skulle jag ha varit underhållare på ett eller annat sätt. Och jag gillar ju att berätta för världen att jag har en ny bok ute.

Vilket han också ska få göra. På det storslagna hotellet The Balmoral i Edinburgh (ett hotell där för övrigt JK Rowling tog in en vecka för att avsluta sista delen av Harry Potter) har tv-team och tidningsjournalister från tre världsdelar samlats. De ska få följa med Ken Follett till en ö mitt på den svårtillgängliga sjön Loch Leven, där en viktig del av boken utspelar sig. Här satt Maria Stuart fängslad, men lyckades mot alla odds fly. En av flera historiska personer vars öde väckt Ken Folletts fantasi.

Foto: Olivier Favre

Pressveckan i Edinburgh är noga arrangerad av Ken Folletts team. Idag har han 30 anställda som sköter hans publicitet och rättigheter, och hans schema, ”vilket inte är det lättaste”. Huvudansvaret har Barbara Follett, Ken Folletts fru sedan 23 år tillbaka. Labourpolitiker, kultur- och turismminister för regeringen Brown och djupt engagerad i frågor kring kvinnors och barns rättigheter. Numera är hon VD på heltid för Ken Folletts bolag. Och Ken Follett må utstråla energi, men det är ingenting mot vad denna 74-åriga kvinna gör.

– Folk gillar Barbara, berättar Ken. Hon får folk att lyssna på henne, och hon lyssnar på dem. Hon får saker och ting gjorda, helt enkelt.

Ken och Barbara Follett. Foto: Olivier Favre

Länge engagerade han sig i Labourpartiet tillsammans med Barbara, ofta genom att arrangera fundraisings. Det, och det faktum att de delar sin tid mellan husen i London och det på Antigua, har fått folk att rynka på näsan och viska om ”champagnesocialister”.

–Jag gillar champagne, så det gör inget, säger Ken Follett glatt.

Idag är de inte lika engagerade i partiet. De har fem barn tillsammans (Ken två och Barbara tre), och ännu fler barnbarn. Tiden räcker inte riktigt till.

Han har kommit en bra bit på väg, Ken Follett, sedan barndomen i Wales. Han föddes 1949 i Cardiff och växte upp i den evangeliska rörelsen Plymouth Brethren. Som barn fick han varken se på tv eller gå på bio. På söndagen läste de bibeln, ”helst hela dagen”, säger Ken och storskrattar. Nöjen och flärd var bannlysta. Även vackra utsmyckningar. Bad till Gud gjorde de tillsammans i ett kalt rum.

Räddningen blev det lokala biblioteket.

– Av någon konstig anledning lät de mig låna hur mycket böcker som helst, och det var ju som att ens förälder hade en godisaffär som man fick äta hur mycket man ville ur.

Han drömde sig bort genom James Bond-thrillers och romaner, och upptäckte snart att hans egen karaktär låg långt ifrån föräldrarnas och vad som påbjöds.

– Jag har alltid gillat att ha roligt, att äta och dricka, kanske lite för mycket, ler Ken Follett.

Ken sökte sig bort från familjen och den religiösa rörelsen, till universitetet, och blev därefter nyhetsreporter. Som 25-årig journalist, mellan två uppdrag, råkade han gå in i en katedral – något han förbjöds göra under uppväxten.

– Jag blev fullkomligt golvad. Detta makalösa byggnadsverk! Hur hade man byggt det, och varför?

Foto: Olivier Favre

Det blev startskottet för Katedralserien, den trilogi som nu avslutas med romanen Den eviga elden. Den utspelar sig i 1500-talets Europa – England, Frankrike, Holland, Spanien. Fyra länder som då var näst intill lamslagna av den religiösa konflikten inom kristendomen.

Ken Folletts böcker skildrar dramatiska historiska skeenden. De är samtidigt rasande underhållande. Lättlästa, genomarbetade. Fulla av intressanta detaljer och spännande människoöden.

– Jag skriver historiska romaner, men man kan inte bara skildra stora krigslag och kungar. Man måste bli engagerad i människorna för att vilja fortsätta läsa, säger Ken Follett.

Foto: Olivier Favre

Själv blev han särskilt engagerad i karaktären Sylvie, en protestantisk fransyska.
– Hon är den typ av hjälte jag gillar att skriva om – stark, modig, men också känslig.

Det händer att han blir kritiserad för sina kvinnoporträtt. De är ”för feministiska”, ”för starka”. Kvinnorna var ”förtryckta” på medeltiden – och det är inte direkt vad man kan anklaga Ken Folletts kvinnliga karaktärer för att vara.
– Men då brukar jag svara att det alltid finns människor som vägrar att anpassa sig till rådande normer, som vägrar vara det som omgivningen vill att de ska vara. Det finns rebeller, säger Ken Follett.

Starka kvinnliga karaktärer tänker han fortsätta att skildra. ”Tiden är förbi då kvinnan bara var där för att bli räddad av James Bond.”
– Den största och viktigaste sociala förändringen under min livstid är kvinnornas frigörelse, säger Ken Follett.

Ken Follett med Tove Kullenberg från SelmaStories