”1793 är en historisk roman som utspelar sig, med risk för att vara förutsägbar, år 1793 i Stockholm. Det är året efter det att Gustav III mördades på maskeradbalen, mitt i en märklig period i svensk historia där riket är satt under en förmyndarregering i väntan på att kronprinsen – den blivande Gustav IV – ska bli myndig.

I Paris har den franska revolutionen övergått från en dröm om folkstyre till ett blodbad

Vi hade just börjat repa oss från det krig med Ryssland som på pappret var en vinst, men som i praktiken dränerade statskassan och placerade riket på ruinens brant. I Paris har den franska revolutionen övergått från en dröm om folkstyre till ett blodbad av sällan skådat slag, där tusentals människor låg under giljotinen på ytterst tveksamma grunder. Samma strömningar hörs allt oftare på kaffehusen även i Stockholm.

Läs också: 6 böcker för dig som älskade 1793 av Niklas Natt och Dag 

Ska vi gå en promenad genom staden som den såg ut 1793, du och jag? Det är höst. De som kan läsa tecknen säger att vintern kommer bli den kallaste i mannaminne. Än så länge har vi sluppit nattfrost, och från Fatburen på Södermalm stinker det av förruttnelse. Om det börjar skava i knävecken på vägen är det ingen fara, lossa bara lite på spännena i dina byxor. De tar ett tag att vänja sig vid. Kom så går vi. Se upp var du kliver.

Mälartorget

Idag kan du skatta dig lycklig över att med laglig rätt förfoga fritt över din egen avföring. Sådant har inte alltid varit självklart. Under 1600- och 1700-talens krigsår hade armén stort behov av svartkrut. För att göra krut behöver man framställa salpeter, och för att framställa salpeter behöver man ha tillgång till gödsel. När behovet var som störst anmodades medborgarna att göra ifrån sig endast i utplacerade tunnor, vilkas innehåll förklarades vara konungens egendom.

Tunnorna transporterades vidare till salpetersjuderier, inte minst där dagens Rålambshovsparken idag ligger, och processades av de enda som kunde förmås att göra det – vilket också gav upphov till 1700-talets största arbetsmiljöskandaler, då man fann att tvångsarbetande spinnhus-hjon, för vilka ingen tyckte sig ha utfordringsansvar, hade börjat tugga på sina egna fingrar innan de svalt ihjäl. Vid Mälartorget samlades stadens avföring i väntan på vidare transport via pråm, i en enorm plankomgärdad hög känd i folkmun som Flugmötet.

Galgbacken
Stockholms galgbacke har i alla tider legat i stadens utkanter, men i takt med att staden växt har periferin omdefinierats och galgbacken fått flytta (vid avrättningar av mer allmänintresse byggdes tillfälliga schavotter på lämpliga torg inne i staden).

Från sin plats på Stigberget på Södermalm flyttades avrättningsplatsen slutligen till Hammarbyhöjden, och blev där den sista av sitt slag i staden innan rättsystemet renoverades. Här stod galgen, som bestod av en triangel av bjälkar mellan pelare på en upphöjd plattform. Galgen var inte av modern typ som knäcker den dömdes nacke, utan en mer primitiv variant där den olycklige hissades upp i sakta mak och led kvävningsdöden. Vanligare var halshuggningen, som utfördes för hand av stadens skarprättare medelst bila. Långt in på 1800-talet tillämpade man skärpt dödstraff, en term som nästan låter komisk i dagens civiliserade öron: Hur skärper man ett dödsstraff? Jo, man ser till att den dömde har det dåligt under sin sista tid i livet, vanligtvis genom att först skilja vederbörandes högerhand från kroppen.

Kungsträdgården

Kungsträdgården gjorde länge skäl för sitt namn: En trädgård där kungen och till hovet anslutna personer kunde flanera fritt, men där allmänheten inte var välkommen. Den kortsida som vetter mot Saltsjön blockerades av Makalös, Jakob de la Gardies magnifika 1600-talspalats – sedermera omgjord först till vapenarsenal och sedan till teaterscen – som brann ner till grunden 1825.

Man fann till slut för gott att stänga av fontänen av det enkla skälen att vattnet luktade skit.

Fram till 1767 fanns här en mycket beundrad fontän, vars vatten hämtades uppifrån Träsket, en sjö som förr låg ungefär där Jarlaplan ligger idag, via ett rörsystem bestående av urholkade stockar. Liksom flera av de vattendrag som låg inne i staden kom Träsket att bli svårt förorenad under 1700-talet, och man fann till slut för gott att stänga av fontänen av det enkla skälen att vattnet luktade skit. Det händer än idag att vägarbeten i innerstaden träffar på de stockar som än idag ligger kvar i en rak linje från Spårvagnshallarna till Kungsan, och det lär inte vara kul när det händer.

Gustav II Adolfs Torg
Jag kan inte klandra dig, käre läsare, för att du inte känner hur hjärtat sätts i brand när jag i ditt öra ömt viskar namnet Gustav II Adolfs Torg. En trist rondell mellan Operan och Utrikesdepartementet. Annat var det förr. Då hette platsen Norrmalmstorg.

Från Norrbro skulle en paradgata gå, en Stockholms Champs-Élyssées,

Den yta som lagt beslag på samma namn från 1853 och framåt hette i slutet av 1700-talet Packartorget, och en lortig marknad där det såldes nyfångad fisk och där de lindrigt kriminella fick slita spö, sitta på trähäst eller stå vid skampålen. Det vi idag kallar Gustav II Adolfs Torg ha skulle blivit mittpunkten i Gustav III:s försök att ta tag i Stockholms stadsplanering en gång för alla. Ända sedan Stockholm svällde ut på malmarna har stadens bekymmer varit två: Slussen och Brunkebergsåsen, och med sin storslagna plan skulle kungen lösa det sistnämnda. Från Norrbro skulle en paradgata gå, en Stockholms Champs-Élyssées, rakt genom den kulle där Brunkebergstorg idag är en om möjligt ännu mer marginaliserad plats än Gustav II Adolfs torg, och vidare ut mot Brunnsviken, till Hagaparken och Stora Haga Slott. Så blev det aldrig. Man hann inte ens få Norrbro färdig innan kung Gustav mördades på maskeradbalen, och av slottet i Haga byggdes bara grund och källare, än idag ett klättervänligt utflyktsmål ett stenkast från Koppartälten.

Källaren Hamburg

Allt gick inte i moll bara för att du dömts till halshuggning för någon mer eller mindre trivial förseelse under den sengustavianska eran.

På väg i rackarkärran från något av stadens häkten till galgbacken i Hammarby stannade man av hävd till utanför källaren Hamburg, där den dömde fick sin sista sup. Glaset ristades därefter med den dömdes namn, och förvarades i ett blått skåp på källaren för allmän beskådan.

Baggensgatan
Stockholms rödljusdistrikt från mitten av 1700-talet långt in på nästa sekel. Den av källor att döma inte överbegåvade sjökaptenen Magnus Ahlström köpte nummer 23 motiverad av ryktet om en nedgrävd silverskatt i källaren, men fann i besvikelsen för gott att istället starta bordellverksamhet.

Ärade läsare, du kan enkelt få uppleva en vital bit 1700-tals-kultur genom att själv smaka på erans mest mytomspunna och populära dryck: Kaffe. Vid Järntorget låg ett av det sena 1700-talets populäraste kaffehus, Gustav Adolf Sundbergs servering, som fick smeknamnet Lilla Börsen. Kaffet var länge en politisk het potatis innan det blev allmänt etablerat: Drycken förbjöds 1756 genom en riksdagskupp av bondeståndet, som iscensatte detta som en hämnd för att hembränning för hushållsbehov kriminaliserats. Kaffet återlegaliserades, men förbjöds igen flera gånger i omgångar, nu för att sittande regim ansåg att det skvallrades för mycket på kaffehusen, dåtidens internet.”

Av Niklas Natt och Dag

Alla böckerna i Bellman Noir-trilogin