Minnets kartograf – om "Återstoden av dagen" av Kazuo Ishiguro

Romanen Återstoden av dagen innebar Kazuo Ishiguros publika genombrott som författare. Här berättar journalisten och Kazuo Ishiguro-kännaren Yukiko Duke om bakgrunden till boken, som av många anses vara årets Nobelpristagares främsta verk. 

Vad är det egentligen som händer när en författare hittar sin röst? Som läsare känner man genast att det har skett, även om det inte alltid går att sätta fingret på exakt vad det är som har förändrats. Plötsligt är det nsågot lite krampartat som släpper, författaren rätar på sig och en helt ny ledighet infinner sig i berättandet.

I den brittiske författaren Kazuo Ishiguros fall inträffade detta magiska ögonblick när han skrev romanen Återstoden av dagen. Då var Ishiguro 32 år gammal och hade de två kritikerhyllade verken Berg i fjärran och Konstnär i den flytande världen bakom sig. Utifrån sett hade den före detta socialarbetaren gjort en kometkarriär i den brittiska, litterära världen. Inte nog med att han hade hyllats av kritikerna, han belönades med Winifred Holtby-priset för Berg i fjärran och Whitbreadpriset för Konstnär i den flytande världen – den blev han även nominerad till Bookerpriset för. Men trots hyllningarna var Ishiguro själv fylld av tvivel på sin egen förmåga.

Det kritikerna särskilt framhöll i sina recensioner av romanerna var hans ”ordknappa, precisa stil” och berättarrösternas ”strängt återhållna känslosamhet”. Det både förvånade den unge författaren och gjorde honom lite bekymrad. Han hade ju bara skrivit ner sina historier, utan att tänka alltför mycket på stil: berättarrösterna låg mycket nära hans egen, privata röst.

Så vad sade recensionerna egentligen om honom som författare? Och som person? Var det vanan att skriva kort och kärnfullt, den han hade skaffat sig när han försökte slå igenom som singersongwriter, som hade nästlat sig in i hans litterära verk?

Troligtvis hade det som formade stilen att göra med att romanerna utspelade sig i Japan, det land han hade ett på samma gång märkligt nära och distanserat förhållande till. Eftersom berättarna var japaner hade han blivit tvungen att uppfinna ett sorts ”japanskt tal textat till engelska” – ett stramt, tillbakahållet språk. Men skulle hans språk bära i ett annat sammanhang?

En annan osäkerhet gällde hur mycket av uppskattningen som handlade om en sorts exotism, en fascination för Japan som plats. Ishiguro grubblade länge på om han hade fått samma mottagande om han hade lämnat in sitt manus under pseudonym. Vad hade hänt om någon av hans blonda, brittiska kamrater hade ställt upp på författarfotot. Hade böckerna gått lika bra då? Eller berodde framgången på att han hade ett japanskklingande namn och skrev om ett Japan som inte var så bekant för västerlänningar?

Nästa roman skulle definitivt inte handla om Japan. Kazuo Ishiguro bestämde sig istället för att skriva det som skulle bli Återstoden av dagen, romanen om den till självutplåning lojale och plikttrogne brittiske butlern Mr Stevens. Men även om romanen utspelar sig långt bort från Japan, kretsar den kring samma teman som utkristalliserat sig i de två första romanerna: minnet som katalysator för ett sökande efter det som varit, de stora historiska händelsernas påverkan på individen och samhällsomvandlingarnas inverkan på oss alla. Samtliga teman har kommit att bli kännetecknande för Ishiguro som författare.

I Återstoden av dagen arbetade han för första gången medvetet med språket, men kom till sin förvåning att upptäcka att det inte skilde sig så nämnvärt mycket från hans tidigare böckers. Skrivandet blev bara ledigare, hans litterära värld lite rymligare: han kände sig säkrare på sin egen förmåga att berätta.

När romanen tar sin början är året 1956 och butlern Stevens har för första gången någonsin under sin yrkeskarriär tillåtit sig en längre semester. Hans arbetsgivare har generöst lånat ut sin bil till sin trotjänare. Medan Stevens glider fram i bilen genom det engelska landskapet, ser han tillbaka på sitt långa liv på godset Darlington Hall. Men tiderna har förändrats, nu ägs godset inte längre av adelsfamiljen Darlington utan av en rik amerikan.

Kanske är det inte så märkligt att Kazuo Ishiguro ständigt återkommer till den stora betydelse minnen och identitet har för oss människor. Vilka är vi och vad har format oss? Själv föddes Ishiguro i Nagasaki 1954 som barn till oceanografen Shizuo Ishiguro och dennes maka Shizuko. När fadern fick jobb i Storbritannien 1960, flyttade han dit med familjen. Kazuo och hans två systrar växte upp med två språk och två kulturer, eftersom föräldrarna länge planerade en återflytt till Japan.

Att växa upp med två så vitt skilda kulturer som den brittiska och den japanska förutsätter en viss lyhördhet och anpassningsförmåga. Det som gäller hemma är inte nödvändigtvis gångbart utanför hemmets väggar. Kazuo Ishiguro menar själv att hans tidigt upptränade förmåga att pejla stämningar och lista ut oskrivna regler senare gav honom stora fördelar i författandet.

Åren gick och någon återflytt blev aldrig aktuell för familjen Ishiguro, men under hela sin uppväxt var den blivande författaren övertygad om att flytten för eller senare skulle äga rum. Han läste därför alla böcker han kunde komma över om Japan och japansk historia för att bilda sig om det avlägsna hemlandet.

Det var i synnerhet tiden runt andra världskriget som intresserade honom: den period som föregick hans egna barndomsår i Nagasaki. Han hade starka minnen från sina sex år i den sargade staden som försökte komma på fötter efter atombomben. När han väl började skriva – efter avslutade universitetsstudier och några års arbete som socialarbetare – föll det sig därför naturligt för honom att skriva om krigs- och efterkrigstiden i Japan.

För alla människor som är födda i, eller har band till Nagasaki, får frågan om Japans krigsansvar en alldeles speciell laddning. I såväl Berg i fjärran som Konstnär i den flytande världen är huvudpersonerna japaner som präglas av ett fåfängt sökande efter det förflutna. Deras personliga historier är smärtsamma, men hör också ihop med en större och mörkare berättelse: den om det japanska samhällets gradvisa högervridning och marsch mot kriget. Skickligt låter Ishiguro mikro- och makroperspektiv glida ihop och isär för att skildra en tidsepok och dess efterbörd.

I Återstoden av dagen spinner Ishiguro vidare på sambandet mellan de stora världshistoriska händelserna och den enskilde individens liv. Butlern Stevens försöker också få grepp om det förflutna, men alltför sent. Han tvingas erkänna för sig själv att han personligen offrade sin personliga lycka för ett ideal som tiden gått förbi. Den han tjänade, den av honom så beundrade Lord Darlington, visar sig vara en omdömeslös amatördiplomat som blir manipulerad av tyskarna. Ingenting är i slutändan vad det tycktes vara. Stevens inser att han har satsat hela sitt liv på en illusion.

Återstoden av dagen har en alldeles särskild plats i Kazuo Ishiguros hjärta och det är lätt att förstå varför. Romanen rör sig i samma miljö och tidsepok som Evelyn Waughs En förlorad värld. Men där Waughs roman hemfaller åt en sorts sentimental nostalgi över den tid som flytt och det klassamhälle som har gått i graven, skildrar Ishiguro ett försvinnande förtryckarsamhälle. Ett samhälle där förtrycket är så cementerat att den fjättrade inte ens märker att han inte kommer loss. Återstoden av dagen är en roman som med mycket små medel berättar mycket om vad det vill säga att vara människa.

Hur blev då mottagandet för romanen, det mottagande Ishiguro hade gruvat sig så för? Jo, han hälsades som en av de mest lovande, brittiska författarna och belönades med Bookerpriset.

Yukiko Duke

Texten har tidigare publicerats som förord till pocketutgåvan av Återstoden av dagen (Månpocket)

Foto: Anna Widoff (Yukiko Duke), Jane Brown (Kazuo Ishiguro)