Döstädning – snackisen som röjer väg för dina minnen

Redan innan författaren Margareta Magnussons bok Döstädning – ingen sorglig historia hunnit komma ut i svensk bokhandel var den en internationell snackis. Förklaringen hittar vi i att den, förutom att vara en handbok i hur du storstädar, bäddar för sorglösa samtal kring liv och död.

Många av oss har någon form av erfarenhet av att ta hand om ett dödsbo. Mitt i pågående sorgearbete ska ett annat jobb rymmas: rensning, sortering och hanterande av den avlidnes saker. Att städa efter någon som har samlat på sig kläder, papper, foton, möbler och prylar från ett helt liv är betungande för vem som helt, det går inte att förneka. Och ändå har så många av oss en ovilja av att tänka på det där som kommer efter döden och på vad som händer med våra ägodelar när vi inte finns längre.

Döstädning kan du hålla på med så länge du lever

Det måste vi sluta med, tycker konstnären och författaren Margareta Magnusson.  Hennes bok Döstädning – ingen sorglig historia hade redan innan den släppts i Sverige sålts till ett 20-tal andra länder. Att intresset är stort har synts i medier både i Sverige och utomlands – brittiska The Guardian twittrade till exempel om längtan efter det nya svenska fenomenet ”the gentle art of Swedish death cleaning”. Det är inget snack om saken: Margareta Magnusson har fått oss att börja tänka på att städa upp – inte efter oss, utan före oss.

Om detta nu är den nya svenska trenden som alla talar om så är det bäst att vi lär oss vad det handlar om. Vad är döstädning egentligen och varför behöver vi det? Döstädning och dödstädning är besläktade och varandras motsatser på samma gång. Ett litet ”d” skiljer dem åt och kan göra all skillnad i världen för hen som städar. Författaren själv beskriver det så här:

”Döstädning är ett ord som används när man gör en bra, grundlig städning och gör sig av med onödiga saker för att göra vardagen lättare att hantera. Det behöver inte nödvändigtvis ha att göra med ålder eller död. Men om du knappast kan stänga dina byrålådor eller din garderobsdörr är det definitivt dags att göra något åt det. Man kan kalla denna typ av syssla för ’döstädning’, även om man bara är i 30-årsåldern och har många år kvar att leva. Döstädning kan du hålla på med så länge du lever. Dödstädning måste någon annan ta itu med om du inte städat och är död.”

Visst handlar det om att rensa, städa och organisera. Men Döstädning är mycket mer än en praktisk handbok för en effektiv storstädning. Precis som många av våra ägodelar är så mycket mer än bråte. De är minnen. Minnen av platser vi varit på, av människor vi mött och av oss själva i livets alla åldrar. Men med för mycket saker runt omkring oss tappar vi förmågan att se det vi verkligen värdesätter. De där minnena som betyder så mycket för oss drunknar bland alla högar och travar och lådor. Döstädning blir ett sätt att bana väg för de här minnena och för att förenkla att de förs över till efterlevande.

Städningen blir ett sätt för oss att summera våra liv hittills

När min mamma dog för ett par år sedan frågade min pappa om det var något särskilt bland hennes saker som jag ville ha. Han nämnde ett smaragdhalsband som exempel, men det var inget sådant jag tänkte på. Nej, jag önskade mig den tjockbottnade keramikgryta som vi alltid kokade julkolan i när jag var barn – precis som mamma gjort med mormor. Jag önskade mig den trasiga kakboken med mjöligt fläckiga sidor vid receptet för scones som vi drog fram på söndagsmorgnarna. Och jag önskade mig det gamla plåtstället som gick varmt under pepparkaksbaken vid jul. Ja, vi bakade mycket ihop min mamma och jag och minnen av henne fanns därför i våra slitna bakdon och inte i något högt värderat smycke som jag aldrig sett henne bära. Jag visste också att det var i de gamla köksredskapen hon bevarat som hennes kärlek låg och därför blev de viktiga för mig. När vi genom en döstädning rett ut för oss själva vilka känslor vi kopplar samman med vilka saker kan vi också förmedla det till andra.

”Om du ger bort ett gammalt skrivbord till en ung person, berätta om det! Du får naturligtvis inte ljuga, men berätta vilken typ av brev som skrivits på det, vilka handlingar som undertecknats, vilka sorts tankar som rört sig vid skrivbordet. Historien kommer att växa allt eftersom bordet går vidare från en ung människa till en annan och sedan vidare. Ett vanligt skrivbord blir något alldeles speciellt medan tiden går.” skriver Margareta Magnusson i boken, och visst börjar vi förstå vad det handlar om? Nämligen att döstädning både blir ett sätt att skapa ordning i oredan för oss själva och för dem som kommer att överleva oss. Men också att det bjuder en ingång till att samtala kring det vi alltför ofta undviker – döden.

Städningen blir dels ett sätt för oss att summera våra liv hittills och att minnas saker som vi inte visste att vi glömt, och dels ett sätt att tillsammans med våra kära kontemplera över det arv – både fysiska och själsliga – som vi ska komma att lämna efter oss. Precis som bokens underrubrik slår fast så är det verkligen allt annat än en sorglig historia.

Det är inte så konstigt att man runt om i världen längtar efter att lära sig mer om ”the gentle art of Swedish death cleaning”.

Av Karin Andersson