Zadie Smith är tillbaka

De två flickorna växer upp tillsammans i norra London och älskar dans. Den ena har talang, den andra har idéer, drömmen om framgång lever för dem båda. Men när deras vägar korsas igen i vuxen ålder har tiden förändrat dem. Med Swing time har Zadie Smith skrivit en stor och oemotståndlig samtidsroman; en globaliserad berättelse om dans och rasism, vänskap och rotlöshet.  ”Det kan mycket väl vara Zadie Smiths största triumf hittills”, skrev Expressen om den engelska originalutgåvan.

Här bjuder vi på ett utdrag.

DEL TVÅ

I början och senare

Jag var fortfarande ett barn första gången mina och Aimees vägar korsades – men hur skulle jag kunna kalla det ödet? Allas vägar korsade hennes samtidigt, när hon väl hade slagit igenom begränsades hon varken av rum eller tid, hade inte bara en stig att korsa utan alla – alla tillhörde henne, liksom för drottningen i Alice i Underlandet, alla vägar var hennes väg – och miljontals människor kände förstås som jag. Varje gång de lyssnade på hennes skivor kändes det som om de träffade henne – och så känner de fortfarande. Hennes första singel kom samma vecka som jag fyllde tio. Då var hon tjugotvå. I slutet av det året, berättade hon en gång för mig, kunde hon inte längre röra sig på gatan, varken i Melbourne, Paris, New York, London eller Tokyo. En gång när vi flög över London tillsammans på väg till Rom och satt och småpratade om London som stad, dess förtjänster och nackdelar, erkände hon att hon aldrig hade åkt med tunnelbanan, inte en enda gång, och egentligen inte kunde föreställa sig upplevelsen. Jag sa att tunnelbanesystemen i stort sett var likadana över hela världen, men hon sa att senast hon över huvud taget hade åkt tåg var när hon flyttade från Australien till New York tjugo år tidigare. Då var det bara ett halvår sedan hon lämnade sin sömniga hemstad, hon blev undergroundstjärna i Melbourne så snabbt och det tog bara ytterligare ett halvår i New York för att ta bort för­ledet. Sedan dess hade hon varit en oomtvistlig stjärna, ett faktum som för henne helt saknar vemod eller minsta spår av neuroser eller självömkan, och detta är en av de mest anmärkningsvärda sakerna med Aimee: hon har ingen tragisk sida. Hon accepterar allt som har hänt henne som sitt öde och är inte mer alienerad eller förvånad över att vara den hon är än jag föreställer mig att Kleopatra var över att vara Kleopatra.

Jag köpte den där första singeln som present åt Lily Bingham, till hennes tioårsdag, som råkade infalla ett par dagar före min. Både Tracey och jag var bjudna till kalaset, vi fick de små hemgjorda pappers­inbjudningarna av Lily själv en lördagsförmiddag på danslektionen, helt oväntat. Jag blev väldigt glad, men Tracey, som kanske misstänkte att hon blivit bjuden av ren artighet, tog med sur min emot inbjudan och räckte den direkt till sin mamma, som var så pass orolig för det att hon ett par dagar senare hejdade min mamma på gatan och pepprade henne med frågor. Var det den sortens grej där man lämnade sin unge? Eller förväntades hon själv i egenskap av mamma komma in i huset? I inbjudan stod det ett biobesök – men vem skulle betala biljetten? Gästen eller värden? Måste man ha med sig en present? Vad för sorts present skulle vi köpa? Kunde min mamma göra henne en tjänst och ta med oss båda dit? Det var som om kalaset ägde rum i något förvirrande främmande land i stället för tre minuters promenad bort, i ett hus på andra sidan parken. Mamma sa, med maximal nedlåtenhet, att hon kunde ta med oss båda och stanna kvar om det behövdes. Som present föreslog hon en skiva, en popsingel, den kunde vara från oss båda två, det var billigt men skulle säkert uppskattas: hon skulle ta med oss till Woolworths på huvudgatan och leta upp något passande. Men vi var förberedda. Vi visste exakt vilken skiva vi ville köpa, vad låten och sångerskan hette, och vi visste att min mamma – som aldrig läste kvällstidningar och som uteslutande lyssnade på reggaestationer – inte skulle känna till det rykte Aimee hade om sig. Det enda vi var oroliga för var omslaget: vi hade inte sett det, visste inte vad vi skulle förvänta oss. Med tanke på texten – och framförandet, som vi gapande hade sett på Top of the Pops – kände vi att nästan vad som helst var möjligt. Hon kanske var helt naken på singelns omslag, hon kanske låg ovanpå en man – eller en kvinna – och gjorde sex, hon kanske stack upp långfingret, vilket hon så sent som förra helgen ett ögonblick hade gjort i ett direktsänt ungdomsprogram på teve. Det kanske var ett fotografi där Aimee gjorde något av sina chockerande, provocerande danssteg, de som hade fått oss att tillfälligt överge Fred Astaire, för nu ville vi bara dansa som Aimee och varje gång vi var ensamma och hade chansen imiterade vi henne, övade på hennes rullande magrörelser – likt en våg av lust som gick genom en kropp – och hur hon ryckte med de smala, pojkaktiga höfterna och lyfte upp de små brösten, en raffinerad manipulation av muskler som vi ännu inte hade, under bröst som vi ännu inte hade fått.

När vi kom till Woolworths skyndade vi före mamma och sprang raka vägen till skivbackarna. Var var hon? Vi letade efter hennes vitblonda pixiefrisyr, de uppseendeväckande ögonen som var så blekt blå att de verkade grå och det älvlika androgyna ansiktet med den lilla spetsiga hakan, en del Peter Pan och en del Alice. Men vi hittade ingen bild av Aimee, varken naken eller påklädd: bara hennes namn och låttiteln längs omslagets vänstra sida, medan resten av ytan dominerades av en för oss förbryllande bild av en pyramid över vilken det svävade ett öga – ett öga inuti en triangel. Omslaget var smutsgrönt och över och under pyramiden stod några ord på ett språk vi inte förstod. Förvirrade, lättade, gick vi till mamma med skivan, som höll upp den mot ansiktet – hon var också lite närsynt, men för fåfäng för att använda glasögon – rynkade pannan och frågade om det var ”en låt om pengar”. Jag svarade mycket försiktigt. Jag visste att mamma var betydligt prydare ifråga om pengar än om sex.

”Den handlar inte om någonting. Det är bara en låt.”

”Tror ni att er vän kommer att gilla den?”

”Hon kommer att gilla den”, sa Tracey. ”Alla älskar den. Kan vi också få en?”

Mamma suckade, fortfarande med rynkad panna, gick bort och hämtade en skiva till och fortsatte sedan till kassan och betalade för båda.

Det var den sortens kalas där föräldrarna lämnade barnen – mamma, som alltid var nyfiken på medelklassinteriörer, blev besviken – men det verkade inte vara organiserat som de kalas vi var vana vid, det var varken dans eller lekar, och Lilys mamma var inte alls uppklädd, hon såg nästan ut som en hemlös, hade knappt borstat håret. Efter en tafatt ordväxling lämnade vi mamma vid dörren – ”Oj vad tjusiga ni är, flickor!” utbrast Lilys mamma när hon såg oss – varpå vi föstes in till barnhopen i vardagsrummet, samtliga flickor, ingen av dem i den sortens glittriga rosa, krusade kreationer som Tracey hade på sig, men inte heller i en låtsasviktoriansk svart sammetsklänning med vit krage som den min mamma hade tyckt skulle passa ”perfekt” och som hon hade ”upptäckt” åt mig i second hand-affären. De andra flickorna hade jeans och skojiga tröjor eller enkla ärmlösa klänningar i grundfärger och när vi kom in i rummet avbröt sig alla i det de höll på med, vände sig om och stirrade. ”Är de inte fina?” sa Lilys mamma igen, gick sedan ut ur rummet och lämnade oss där. Vi var de enda svarta flickorna och förutom Lily kände vi ingen där. Tracey blev genast fientlig. Under promenaden dit hade vi grälat om vem som skulle ge Lily vår gemensamma present – Tracey hade naturligtvis vunnit – men nu släppte hon den inslagna singeln på soffan utan ett ord, och när hon hörde vilken film vi skulle se – Djungelboken – avfärdade hon den som ”barnslig” och ”bara en tecknad film” full av ”dumma små djur” med en röst som i mina öron plötsligt tycktes mycket gäll, mycket distinkt, med alldeles för bred cockney.

Lilys mamma kom tillbaka. Vi trängde in oss i en lång blå bil med flera rader av säten, som en liten buss, och när alla de platserna var upptagna blev Tracey, jag och två andra flickor tillsagda att sätta oss längst bak, i bagageutrymmet, där det låg en smutsig rutig pläd täckt av hundhår. Mamma hade gett mig en fempundssedel ifall någon av oss förväntades betala något och jag var orolig för att jag skulle tappa den: jag tog gång på gång upp den ur jackfickan, slätade ut den mot knäet och vek den sedan först en gång, sedan en gång till. Under tiden underhöll Tracey de båda andra flickorna genom att visa vad vi brukade göra när vi satt längst bak i skolbussen som en gång i veckan körde oss upp till Paddington Rec för att ha gymnastik: hon ställde sig på knä – så mycket som utrymmet tillät – stack upp två fingrar i ett V framför munnen och körde tungan ut och in mot den besvärade manlige föraren i bilen bakom oss. När vi fem minuter senare stannade på Willesden Lane var jag tacksam för att resan var slut men nedslagen inför resans mål. Jag hade föreställt mig att vi skulle åka till en av de stora biograferna inne i stan, men vi hade parkerat framför vårt eget lilla Odeon på en tvärgata till Kilburn High Road. Tracey var nöjd: det här var hemmaplan. Medan Lilys mamma hade fullt upp vid biljettluckan visade Tracey alla hur man stal lösgodis utan att betala för det, och sedan, när vi väl kommit in i den mörka salongen, hur man satt på en uppfälld stol så att ingen bakom en såg duken, hur man sparkade på stolen framför tills personen vände sig om. ”Nu räcker det”, muttrade Lilys mamma gång på gång, men hon kunde inte upprätta någon auktoritet, hennes egen känsla av förlägenhet verkade hämma henne. Hon ville inte att vi skulle väsnas, men samtidigt stod hon inte ut med att föra det väsen som var nödvändigt för att vi skulle sluta väsnas, och så snart Tracey insåg det – och dessutom insåg att Lilys mamma inte hade några planer på att smälla till henne eller svära åt henne eller släpa ut henne ur salongen i örat som våra mammor skulle ha gjort – ja, då kände hon sig ganska fri. Hon fortsatte med sina kommentarer under hela filmen, hånade handlingen och låtarna och beskrev de många sätt på vilka berättelsen kraftigt skulle skilja sig från både Kiplings och Disneys version om hon själv varit en eller alla gestalterna. ”Om jag var ormen skulle jag bara öppna munnen och käka upp den där dumskallen i ett nafs!” eller ”Om jag var apan skulle jag döda pojken så fort han dök upp på mitt ställe!” De andra kalasdeltagarna var stormförtjusta över hennes inpass och jag skrattade högst av alla.

I bilen efteråt försökte Lilys mamma inleda ett civiliserat samtal om filmens förtjänster. Ett par av flickorna sa uppskattande saker och sedan upphävde Tracey, som återigen satt längst bak – jag hade illojalt nog flyttat fram till andra raden – sin röst.

”Vaheterhan – Mowgli? Han ser ut som Kurshed, visst? I vår klass. Visst?”

”Ja, det gör han”, ropade jag bakåt. ”Han ser ut precis som en kille i vår klass som heter Kurshed.”

Lilys mamma visade ett överdrivet intresse, vände på huvudet hela vägen runt när vi väntade vid ett trafikljus.

”Hans föräldrar kanske är från Indien.”

”Nä”, sa Tracey nonchalant och tittade bort, ut genom rutan. ”Kurshed är paki.”

Vi körde tillbaka under tystnad.

Det fanns tårta, men den var fult dekorerad och hemgjord, och vi sjöng ”Ja, må hon leva”, men sedan hade vi en halvtimme kvar tills våra föräldrar kom och hämtade oss och Lilys mamma, som inte hade planerat för detta, såg orolig ut och frågade vad vi ville göra. Genom köksdörren såg jag en avlång grön yta överväxt av rankor och buskar, och jag längtade efter att få gå ut dit, men det var uteslutet: för kallt. ”Ni kan väl springa upp på övervåningen allihop och utforska – som ett litet äventyr?” Jag såg hur tagen Tracey blev av detta. Vuxna sa åt oss att ”inte ställa till med något” och att ”gå och hitta på något att göra” eller ”gå och gör lite nytta” men vi var inte vana vid att bli tillsagda – instruerade! – att hitta på ett äventyr. Det var ord från en annan värld. Lily – alltid älskvärd, alltid vänlig, alltid snäll – tog med sig alla gästerna till sitt rum och visade oss sina leksaker, gamla och nya, vi fick leka med vilka vi ville, utan minsta tecken på dåligt humör eller missunnsamhet från henne. Till och med jag, som bara hade varit hemma hos henne en enda gång tidigare, lyckades känna större äganderätt inför Lilys saker än Lily själv. Jag gick runt och visade Tracey de många skatterna i Lilys rum som om de var mina egna, reglerade hur länge hon fick hålla de olika föremålen och förklarade ursprunget till sakerna på väggarna. Jag visade henne den enorma Swatchklockan – och sa åt henne att inte röra den – och pekade på en affisch för en tjurfäktning, inköpt när familjen Bingham nyligen var på semester i Spanien; under bilden av matadoren stod det, i stället för matadorens namn, med jättelika, snirkliga röda bokstäver: Lily Bingham. Jag ville att Tracey skulle bli lika förbluffad över detta som jag blev första gången jag såg den, men i stället ryckte hon på axlarna, vände sig om och sa till Lily: ”Har du en spelare? Vi gör en föreställning.”

Tracey var mycket bra på att hitta på fantasifulla lekar, bättre än jag, och leken hon föredrog framför alla andra var ”Göra en föreställning”. Vi lekte den ofta, alltid bara vi två, men nu började hon värva det här halvdussinet flickor till ”vår” lek: en av dem skickades en trappa ner för att hämta den inslagna presenten som skulle bli vår egen signaturmelodi, andra sattes i arbete med att tillverka biljetter till den förestående föreställningen och sedan en reklamaffisch för den, andra hämtade kuddar och dynor i olika rum att använda som sittplatser och Tracey visade var de skulle röja plats för ”scenen”. Föreställningen skulle vara i Lilys tonårige brors rum, där skivspelaren stod. Han var inte hemma och vi använde hans rum som om det var vår naturgivna rätt. Men när nästan allt var ordnat informerade Tracey plötsligt sina arbetare om att de enda som skulle delta i föreställningen var hon och jag – alla andra skulle sitta i publiken. När ett par av flickorna dristade sig till att ifrågasätta den uppdelningen ifrågasatte Tracey i sin tur dem aggressivt. Tog de danslektioner? Hade de några guldmedaljer? Lika många som hon? Ett par av flickorna började gråta. Tracey ändrade ton, en aning: den och den kunde sköta ”ljuset”, den och den kunde sköta ”rekvisita” och ”kostymer” eller presentera föreställningen, och Lily Bingham kunde filma alltsammans med sin pappas videokamera. Tracey talade till dem som om de var småbarn och jag blev förvånad över hur fort de lät sig blidkas. De tog sig an sina löjliga påhittade uppgifter och verkade nöjda. Sedan blev alla förvisade till Lilys rum medan vi ”övade”. Det var i det ögonblicket som jag fick se ”dräkterna”: två spetsunderklänningar framrotade ur mrs Binghams underklädeslåda. Innan jag hann säga något drog Tracey av mig klänningen.

”Du får den röda”, sa hon.

Vi satte på skivan, vi övade. Jag förstod att något var fel, att det här inte liknade något vi dansat förut, men jag kände att det var utom min kontroll. Tracey var som alltid koreografen: mitt enda jobb var att dansa så bra jag kunde. När hon tyckte att vi var redo fick publiken komma in i Lilys brors rum igen och sätta sig på golvet. Lily stod längst bak med den tunga videokameran på sin tunna rosa axel och de blekblå ögonen fulla av förvirring – redan innan vi hade börjat dansa – vid åsynen av två flickor klädda i hennes mammas åtsmitande plagg, som hon naturligtvis med största sannolikhet aldrig tidigare hade sett. Hon tryckte på knappen där det stod ”Record”, och genom att göra det satte hon igång en kedja av orsak och verkan som, mer än ett kvartssekel senare, har kommit att kännas som ödet, vore närmast omöjlig att inte betrakta som ödet, men som – vad man än tror om ödet – definitivt och faktiskt kan sägas ha haft en praktisk konsekvens: jag behöver inte nu beskriva själva dansen. Men det fanns saker som inte fångades av kameran. När vi kom till den sista refrängen – det ögonblick då jag grenslar Tracey på stolen – var också det ögonblick då Lily Binghams mamma, som hade kommit upp för att berätta att någons mamma hade kommit, öppnade dörren till sin sons rum och såg oss. Det är därför filmen slutar så abrupt. Hon frös fast på tröskeln, lika stilla som Lots hustru. Sedan exploderade hon. Hon slet isär oss, drog av oss dräkterna, sa åt publiken att gå in på Lilys rum och stod tyst över oss medan vi tog på oss våra idiotiska klänningar igen. Jag sa gång på gång förlåt. Tracey, som i vanliga fall aldrig var annat än uppkäftig mot vuxna, sa ingenting, men hon fyllde varje gest med förakt, hon lyckades till och med dra på sig strumpbyxorna på ett sarkastiskt sätt. Det ringde på dörren igen. Lily Binghams mamma gick nedför trappan. Vi visste inte om vi borde följa efter. Under den följande kvarten, medan dörrklockan ringde och ringde, stannade vi kvar där vi blivit lämnade. Jag gjorde ingenting, jag bara stod där, men Tracey gjorde med sin sedvanliga rådighet tre saker. Hon tog ut kassetten ur videokameran, stoppade tillbaka singeln i fodralet och stoppade ner dem båda i den rosa handväska med dragsnöre som hennes mamma hade funnit för gott att hänga över axeln på henne.

Min mamma, som alltid var sen till allt, kom sist. Hon leddes uppför trappan till oss, som en advokat som kom för att tala med sina klienter genom gallret i en fängelsecell, medan Lilys mamma gav en mycket förlägen redogörelse för våra handlingar, med den retoriska frågan: ”Undrar du inte var barn i den här åldern får såna idéer ifrån?” Mamma gick i försvar: hon svor och de båda kvinnorna hade en kort dispyt. Det chockade mig. Hon verkade i det ögonblicket precis likadan som alla de andra mammorna när de ställdes inför ett barns dåliga uppförande i skolan – till och med lite av hennes patois kom tillbaka – och jag var inte van vid att se henne tappa kontrollen. Hon tog tag i ryggen på våra klänningar och vi tre flög nedför trappan, men Lilys mamma följde efter och upprepade i hallen vad Tracey hade sagt om Kurshed. Det var hennes trumfkort. Allt det andra kunde mamma avfärda som ”typisk medelklassmoralism”, men hon kunde inte ignorera ”paki”. På den tiden var vi ”svarta och asiater”, vi kryssade i antingen den svarta eller den asiatiska rutan på hälsoformulären, gick med i den svarta eller asiatiska familjestödsgruppen och höll oss till den svarta eller asiatiska avdelningen på biblioteket: det betraktades som en fråga om solidaritet. Ändå försvarade mamma Tracey, hon sa: ”Hon är ett barn, hon upprepar bara vad hon har hört”, på vilket Lilys mamma tyst svarade: ”Det tror jag säkert.” Mamma öppnade ytterdörren, föste ut oss och slog igen dörren mycket hårt. Men i samma ögonblick som vi kommit ut vändes hela hennes vrede mot oss, mot oss och ingen annan, hon släpade oss längs gatan som två säckar fulla av sopor och skrek: ”Tror ni att ni är en av dem? Är det vad ni tror?” Jag minns precis känslan av att dras iväg med tårna mot trottoaren och hur fullständigt förbryllad jag var av tårarna i mammas ögon, den förvridna min som fördärvade hennes vackra ansikte. Jag minns allt från Lily Binghams tioårsdag och har inte det minsta minne av min egen.

När vi kom till gatan mellan vårt hus och Traceys släppte mamma Traceys hand och gav oss en kort men förkrossande föreläsning om de rasistiska tillmälenas historia. Jag hängde med huvudet och grät. Tracey förblev oberörd. Hon stack hakan och den lilla grisnäsan i vädret, väntade tills föreläsningen var över, tittade sedan mamma rakt i ögonen.

”Det är bara ett ord”, sa hon.