Den stora förlusten blev litteratur: "Jag tyckte det var mitt fel att han dog"

En morgon hittar Carolina Setterwall sin man död i sängen. Hon lämnas kvar i ett kaos av sorg, saknad, skuld och ilska och till att ensam ta hand om deras åtta månader gamla son. I boken Låt oss hoppas på det bästa berättar hon sin historia. Här kan du läsa ett utdrag ur boken. 

En torsdag i början av maj 2014 sitter Carolina Setterwall i soffan och ammar när hon får ett mejl från sin sambo Aksel med ämnesraden ”Om jag dör”. Där skriver han kortfattat vad ha har för lösenord till datorn och hänvisar till ett dokument med önskemål om det värsta skulle inträffa. Han avslutar med orden ”Låt oss hoppas på det bästa!”

– Det var så typiskt honom. När jag fick mejlet tyckte jag inte ens att det var så konstigt som det ju egentligen var. Aksel var datortekniker ut i fingerspetsarna och jag tänkte att han hade väl gjort ett uppdrag åt någon kund och kommit att tänka på det här. Samtidigt kände jag att det var så jävla oromantiskt, kunde han inte bara lindat in det med en mening?

Sex månader senare dog Aksel oväntat i sömnen.

– Då mindes jag det helt glasklart. Jag har fått ett mejl om det här, det är ju helt sjukt.

Vi sitter på ett nedgånget konditori på den ”omysigaste gatan på Söder” där Carolina bor med sin son Ivan. Det mörka håret är spikrakt under kepsen och hennes blågröna ögon viker inte undan när hon berättar sin historia. Den om hur hon en morgon hittade sin partner Aksel livlös i sängen. Hur hon ringde 112 och sedan satt paralyserad utanför lägenheten, i pyjamas och med åtta månader gamla Ivan krampaktigt tryckt mot sig.

Saknade en sorgeskildring

Låt oss hoppas på det bästa började som bloggskrivande på nätterna för att skapa ordning i en kaosartad tillvaro, och har nu blivit en bok.

– På ett plan är min bok ett försök att förstå mig själv, mitt liv, hur det blev och försöka hitta en riktning i det.

Hennes egen berättelse handlar om sorg, men lika mycket om kärlek och svårigheten att leva i en relation, om moderskap och om alla de känslor som ryms i en oväntad och förlust: bitterhet, ilska, avundsjuka och inte minst skuld.

Men i hennes egen skildring av sorgen hoppas hon också kunna tillföra något till andra som varit med om liknande trauman. Carolina Setterwall läste själv några sorgeskildringar men kände att hon saknade en som beskrev de komplexa känslor hon upplevde. Hennes egen berättelse handlar om sorg, men lika mycket om kärlek och svårigheten att leva i en relation, om moderskap och om alla de känslor som ryms i en oväntad och förlust: bitterhet, ilska, avundsjuka och inte minst skuld.

I vartannat kapitel får vi följa Carolina från den stunden att hon hittar Aksel död och genom hela hennes sorgeprocess. I vartannat kapitel följer vi Carolina och Aksel från att de träffas för första gången genom deras år tillsammans som par. Den senare delen var svårast att skriva.

– Jag skrev boken under ungefär ett och ett halvt år. De första månaderna skrev jag om perioden efter att Aksel dog, och även om den tiden var värst att genomleva så var den inte lika jobbig att skriva om. Det var det jag levde med varje minut dygnet runt och det var inte en chock att det hänt.

– Men att gå tillbaka och minnas de andra delarna…den biten var jättetung. Det är väldigt tufft att titta på en relation som ryckts ifrån en när man kände att man själv inte gjorde så bra ifrån sig. Det är en svårsmält process att göra ett slags bokslut över en relation, att nå till en förståelse och försöka förlåta sig själv och varandra, och jag tror att det blir ännu svårare när relationen avbryts plötsligt genom död.

Kände skuld över sin mans död

En av hennes första reaktioner när Aksel dog var att det var hennes fel. Hon och Aksel älskade varandra, men hade också motsättningar. Hon ville flytta, han ville bo kvar, hon ville skaffa barn, han ville vänta.

”Ditt hjärta orkade inte med påfrestningen av ett liv tillsammans med mig. Aldrig kun­de jag sluta piska dig framåt i ett tempo du inte trivdes med. Du signalerade flera gånger att du var utmattad. Jag fortsatte att driva på. Ditt hjärta brast för att jag fick det att brista. Bokstavligen. Allt är mitt fel. Jag kan aldrig förlåta mig själv för det här. Jag har dödat en människa.”

– Då tyckte jag att det var helt logiskt, att det var mitt fel att han dog. Så känner jag inte i dag.

Arbetet med boken har hela tiden varit en avvägning om vad hon kan skriva och hur mycket hon kan lämna ut. Hon förlorade en partner. Andra förlorade en bror eller en son. Därför har alla som på något sätt går att identifiera i boken fått läsa innan publicering. Att boken är utlämnande för henne själv och hela hennes känsloregister av kärlek, sorg och saknad men också av ilska och bitterhet känner hon sig dock lugn inför.

– Jag tror inte världen gynnas av att vi bara får visa våra bästa sidor. Jag skulle hata att ha skrivit ett hjälteporträtt av mig själv, då skulle jag skämmas över den här boken.

I bokens andra del möter Carolina en ny man som hon blir passionerat förälskad i. Denna gång är rollerna dock omvända. Han vill driva på relationen, hon får panik och vill stå stilla. Den nya relationen fick vara med i boken eftersom både Carolina och förlaget kände att den hörde ihop med hennes förlust.

– Jag hade alltid tagit Aksels förändringsbenägenhet ganska personligt och sett det som att han inte älskade mig tillräckligt, för om han gjort det så vill hade han velat göra alla de här sakerna jag ville.

Har lärt sig uppskatta sin vardag

– Sedan var det jag som inte kunde ”hoppa på tåget” med någon som jag trots allt var fruktansvärt kär i. Det gick bara inte, det låste sig. Den berättelsen gav min och Aksels historia en till dimension, där jag på något vis försonades med honom.

Snön faller utanför fönstret. Hemma väntar Ivan som är sjuk med Carolinas mamma som har fått rycka in som barnvakt. Det är så livet ser ut nu. Det är Carolina och Ivan varje dag. Hämtningar och lämningar från förskolan, barnanpassad mat, Bolibompa och långa läggningar. Hon trivs med sin vardag, har lärt sig uppskatta när saker bara flyter på. Och en dag kommer kanske stunden då Ivan får läsa om sin pappa.

– Jag hoppas att Ivan kommer att läsa den och känna ömhet för sin pappa. Det vore helt fantastiskt om jag lyckats visa människor är och får lov att vara, lite både och. Jag och Aksel valde ändå att leva ihop genom åren så något klistrade oss starkare ihop än det slet oss isär. Det var kämpigt, men jag älskade honom och hade valt honom, och han hade valt mig.

av: Ellinor Skagegård, frilansjournalist

Foto: Sara Mac Key