Reportern som samlar på mord: "Jag har 1200 fall i datorn"

En synnerligen makabert stympad man, uppspikad på en laduvägg. Det är det första offret i Offrens offer.
Sedan blir det mer. Mycket mer. 
Vi frågade författaren varför – och fick följa med in i tankarna bakom en av vårens mörkaste spänningsdebuter. 

Bo Svernström var säker. När han skulle välja det första offret visste han precis vem det skulle vara. Mannen som överfallit en tolvåring flicka i centrala Stockholm och våldtagit henne brutalt och grovt, han skulle straffas. Och det rejält.

– När jag läste om hans brott i tidningen visste jag att jag någon gång skulle ”döda” honom, säger Bo Svernström.

Som mångårig Aftonbladet-medarbetare har brott ständigt funnits omkring honom. Under årens lopp har mord, våldtäkter och våldsbrott av varierande bestialisk karaktär passerat, och de mest spektakulära brotten har sparats i Bo Svernströms dator.  Samlandet har pågått i decennier, nära 1200 brott har det hunnit att bli.

– Jag har plockat fram dem då och då, som en slags bisarr moodboard, säger Bo Svernström.

”Om det hade varit min dotter vet jag inte vad jag hade gjort”

Hemma i radhuset söder om Stockholm bjuder han på bryggkaffe och hemmagjorda raw food-bollar. Skolscheman och familjebilder på kylskåpet, vidriga brott på köksbordet. Han bläddrar bland utskrifterna. Tar upp ett knivmord här, en våldtäkt där.

Överfallet i Vasaparken i Stockholm återkommer han till. Det påverkade honom.
– Det gjorde mig extremt upprörd. Att läsa om ett sådant vidrigt brott mot ett barn… Om det hade varit min dotter vet jag inte vad jag hade gjort.

Och väcker ett brott hans känslor, ja, berör det honom på riktigt, då vet den rutinerade kvällstidningsjournalisten att det är bra material. Då ska det sparas till framtiden. För en bok, det har han vetat att det skulle bli till slut.

Tycker våldet är motiverat

Och nu får han äntligen slå tillbaka mot brottslingarna. I debutboken Offrens offer härjar en seriemördare. Först tycks offren vara slumpmässigt utvalda, men snart inser såväl polis som journalister att mordoffren har något gemensamt: de är alla själva förövare, och nu får de sina straff. Och det är inte vilka straff som helst: det är huvuden som krossas sakta, det är män som korsfästs och genitalier som avlägsnas. Kort sagt, det är våldsamt.

Jag drömde faktiskt mardrömmar när jag läste din bok.
–  Då ber jag om ursäkt, säger Bo Svernström och ser nästan olycklig ut. Jag vet ju att boken är makaber på sina ställen. Men jag tycker faktiskt att våldet är motiverat. Och jag vill inte ge folk mardrömmar.

Istället vill han undersöka vad som händer när en människa bestämmer sig att ta lagen i egna händer. Precis som han nu själv får göra:
– I fiktionen får jag ge igen och svara med samma mynt, säger Bo Svernström. Och det är fritt. Det är en ganska skön känsla, att få ge tillbaka.

Scenerna är våldsamma, men själv tycker han inte att de var särskilt plågsamma att skriva.
– Jag störs inte av våldet när jag skriver, säger han. Det är mycket jobbigare att skriva om dåliga och plågsamma relationer mellan föräldrar och barn, till exempel.

Överraskningsmomentet viktigt

För att finna inspiration till huvudpersonen mindes han tillbaka till studieåren i Göteborg, då han extrajobbade inom psykvården.
– Då träffade jag många som betedde sig bisarrt. Men när jag sedan fick höra deras livshistoria fick jag en större förståelse för dem. Och så tänker jag kring min huvudperson – man blir inte så kallhamrad om man haft en härlig uppväxt.
– Sedan är det ju, som tur är, ytterst få som blir så våldsamma, tillägger han.

Tempot går i en rasande fart, oväntade vändningar kommer fler än en gång och även en luttrad deckarläsare blir överraskad. Själv tycker Bo Svernström att Offrens offer är svår att prata om, ”det är lätt att avslöja för mycket”. Överraskningsmomentet är viktigt, precis som i inspirationskällan Gillian Flynns böcker.

– När läsare säger att de blivit överraskade under läsningen… det finns inget som gör mig så glad, säger Bo Svernström och spricker upp i ett leende.