Den 17 juni 2012 klockan 11.18 på förmiddagen hittas en ung kvinna död inne i ett av varghägnen på Kolmårdens djurpark. Den 30-åriga vargguiden hade tidigare samma morgon gått in ensam när vargarna plötsligt attackerade henne. 

Vargattacken är en reportagebok om vad som egentligen hände i varghägnet den där söndagen för sex år sedan. Och hur det kunde ske.

Läs en intervju med bokens författare Lars Berge här.

Att tala djurens språk

När jag var liten var jag övertygad om att jag hade förmågan att kommunicera med djur. Det handlade inte om att klappa dem, mata dem eller få dem att göra konster. Jag trodde att djuren hade ett eget språk som jag kunde lära mig.

Under min uppväxt var djuren ständigt närvarande. Vår familj hade burfåglar. Undulater och nymfparakiter. Vi hade akvarium och när jag en morgon hittade en torkad neontetra på golvet arrangerade jag en högtidlig begravning i radhusträdgården. Jag tog hem skadade björktrastar från skogen och vårdade dem i Big Pack-förpackningar. Jag drömde om en siberian husky-valp, men det fick jag aldrig på grund av att farsan är allergisk mot pälsdjur.

Framförallt upplevde jag djur framför tv:n. Jag såg alla naturprogram. Jag älskade hur David Attenborough teaterviskande närmade sig vilda bergsgorillor. Jag lyssnade till Arne Weises trygga och faderliga speakerröst i Ett med naturen. Särskilt minns jag Våra tigrar, en miniserie som visades i Sveriges Television, som handlade om hur naturfilmaren Jan Lindblad och hans sambo Pia Thörn födde upp två tigerungar någonstans i Östergötlands skogar. Morsan och farsan såg hur fascinerad jag var och såg till att skaffa mig Jan Lindblads böcker. Den khakiklädde farbrorn blev min store idol. Andra pojkar som växte upp på åttiotalet kanske älskade Diego Maradona eller Kiss. Jag drömde om att åka till Amazonas djungler med en filmkamera. När Jan Lindblad i en intervju påstod att han  kunde tala »tigerska« tolkade jag det bokstavligt. Jag var övertygad om att det gick att tala med vilda djur, precis som Mowgli gjorde i Djungelboken. Jag hade Walt Disneys version av Rudyard Kiplings original på ljudbok. En sådan där man vänder blad vid ljudet av ett litet pling. Jag lyssnade på kassettbandet om och om igen. När magnetremsan var så utnött att den slutligen gick av grät jag. Fortfarande kan jag recitera långa stycken ur berättelsen och sjunga alla sångerna ur minnet.

När Jan Lindblads tigrar vuxit sig så stora att de blev ohanterliga att ha i möblerade rum flyttades de till Kolmårdens djurpark. En sommar, tror det måste ha varit 1984, åkte hela familjen till djurparken för att titta på Lillan och Rani, som Jan Lindblads tigrar hette. Jag minns hur vi hissade upp rutorna på 240:n i sommarvärmen och sakta rullade genom safariparken där lejon, björnar och vargar strövade fritt bland bilarna. Jag minns delfinariet med flasknosdelfiner som gjorde konster. Jag minns ett fantastiskt äventyr. Kanske var det just minnena från barndomen som gjorde sig påminda när jag första gången hörde talas om vargattacken på Kolmården. Jag identifierade mig med den dödade kvinnan. Jag föreställer mig att vi båda vuxit upp med en särskild omsorg och vördnad inför naturen och att vi sedan barnsben burit på en djup kärlek till djuren. Själv blev jag aldrig någon naturfilmare som Jan Lindblad. Men jag blev journalist och författare, antagligen till stor del tack vare alla tv-program om djur som jag såg som barn. Vill man lära sig något om dramaturgi och berättarkonst är naturfilmer ett alldeles utmärkt pedagogiskt material.

Människor och våra försök att närma oss vilda djur har med andra ord alltid fascinerat mig. Det är möjligt att de på ett omedvetet plan får mig att längta tillbaka till barndomen. Antagligen handlar det också om en längtan till en värld långt från vardagen i Stockholm, de känslor av alienation som det moderna urbana livet framkallar. I vuxen ålder är det konstverk, filmer, journalistik och litteratur som utforskar gränslandet mellan oss människor, vår kultur och det vilda som jag tycker är det mest spännande. Fotografen Julia Lindemalms dokumentation av djurparker, som fångar människor och djur på varsin sida om barriärer och tjocka glasrutor i en artificiell värld, har inspirerat mig. Bilderna är dråpliga men på samma gång melankoliska och vackra. Det finns ofta något slumpmässigt i mötet med naturen, trots människans alla försök att kategorisera, väga, mäta, kontrollera och begripa det universum som omger oss. Det har slagit mig att vi människor gärna bortser från vår egen narcissism, vår äregirighet och våra maktanspråk när vildmarken ska skildras. Werner Herzogs dokumentär Grizzly Man gestaltar exakt denna gråzon mellan människans inre själsliv och de oändliga orörda vidder vi kallar vildmarken. Berättelsen om den självupptagne björnambassadören Timothy Treadwell och hans tragiska död i Alaskas vildmark är helt uppbyggd av den avlidnes eget bildmaterial. Men istället för en smäktande naturfilm skapar Herzog en berättelse om mänskliga drömmar och tillkortakommanden. Resultatet är en av de mest omskakande och rörande dokumentärer jag har sett.

Ibland får berättelserna om våra ständiga försök att avbilda och gestalta naturen mig att fnissa. Kalle Anka i djungeln, som miljoner svenska ser varje jul, visar just en frustrerad natur- filmare som gör sitt yttersta för att porträttera regnskogen som ett paradis med skönsjungande kolibrier. Kalle får sitt projekt förstört av en stökig aracua som driver honom till ett psykosliknande tillstånd. En annan figur som gör allt för att närma sig det vilda inom sig är den brittiske veterinären och filosofen Charles Foster. I sex veckor bor han som grävling på en kulle i Wales och äter maskar. Han uppmuntrar sina barn att bajsa på flodbankerna i Exmoor för att markera revir, precis som uttrarna gör. I rollen som räv plundrar han soptunnor i centrala London i jakt på föda, vilket får hans omgivning att tro att han förlorat förståndet. Hans bok Being a beast där han ingående utforskar vilda djurs livsstilar är lika bisarr som genial. Andra berättelser om människors relationer till exotiska djur är bara tragiska. Chris Jones reportage om ett privat zoo i Ohio publicerades av Esquire i februari 2012, alltså några månader före vargattacken i Kolmården, handlar om Terry Thompson, hans beslut att begå självmord och de katastrofala följder det innebär för det lilla samhälle där han bor. Vietnamveteranen, och den tidigare pojkscouten, ville mer än något äga det vilda. Terry Thompson samlade på levande exotiska djur på samma sätt som andra män samlar på bilar eller vapen. Innan affärsmannen, djupt märkt av depression och dålig ekonomi, blåser skallen av sig öppnade han burarna till sitt zoo. Under natten jagade delstatspolisen vargar, grizzlybjörnar, leoparder, sjutton afrikanska lejon och arton bengaliska tigrar i och omkring den amerikanska småstaden Zanesville. När Terry Thompson slutligen hittades släpades hans blodiga lik runt på ägorna av en vit tiger. Under natten sköt polisen ihjäl hans så kallade kollektion av stora exotiska rovdjur ett efter ett. Jag ser vargattacken i Kolmården som ytterligare en i raden av berättelser om vildmarken som fantasi och psykologisk konstruktion.

Jag har varit i kontakt med den dödade kvinnans anhöriga. Jag träffade hennes mamma och en av hennes bröder på ett café i hemstaden Borås. De berättade för mig om en universitetsutbildad kvinna med en master i biologi och ett brinnande intresse för djur. Någon strävan efter kändisskap eller önskan att befinna sig i rampljuset har hon aldrig givit uttryck för. Hon var en person med stor integritet, hon var noggrann och smart. Djuren var det hon brydde sig om. I synnerhet afrikanska elefanter som hon bedrivit zoologisk forskning på. De undrade vad jag ville med den här boken. Jag försökte förklara att jag i den tragiska händelsen tyckte mig skymta något avgörande i vad det innebär att vara människa. Att olyckan inte bara var resultatet av en arbetsplats med bristande säkerhetsrutiner utan att händelsen beskriver något betydligt större.

Jag upplever att vargattacken berättar något alldeles särskilt om Sverige och hur vi ser på oss själva. Vår nationella självbild är att vi – förutom att älska vår natur – är ett progressivt och jämlikt samhälle som ständigt strävar efter att bli ännu mer modernt. Vi berömmer oss själva med att ha det bästa djurskyddet och den mest omfattande arbetsmiljölagstiftningen i världen. Att en svensk medborgare dödas av vargar hade innan vargattacken i Kolmården inte hänt på två århundraden. Det gör att händelsen också väcker minnen till liv från ett Sverige före Per Albin Hanssons folkhem. Den tid då svenskarna var ett fattigt, analfabetiskt bondefolk i Europas utkant kuvat under svält, epidemier och ett kargt och ogästvänligt klimat. Av respekt för kvinnans anhöriga har jag valt att inte fördjupa mig i några detaljer kring själva dödsfallet. Men tro mig, det råder inga tvivel om att det var vargarna som dödade henne. Vem Karolina var som privatperson spelar egentligen ingen större roll för den här berättelsen. Olyckan kunde lika gärna ha drabbat någon av hennes kollegor.

Alla med minsta intresse för litteraturhistoria känner förstås igen de uråldriga symbolerna och de mytologiska arketyper som den här berättelsen innehåller. Blodtörstiga vargar som attackerar en värnlös, ung kvinna låter som något hämtat ur folksagorna. Samtidigt finns något nästan sci-fi-aktigt över det faktum att en modern djurpark plötsligt och oväntat förlorar kontrollen över en flock rovdjur. Det påminner om thrillern Jurassic Park, fast med vargar i rollerna istället för skräcködlor.

Det är inte ofta händelser på Sveriges landsbygd blir internationella nyheter. Olyckan i Kolmårdens varghägn utgjorde ett undantag. Globala nyhetsorganisationer som CNN, BBC, Time och Reuters rapporterade om händelsen. Alla refererar de till den presskonferens som hölls samma dag som attacken inträffade. Inför ett stort medieuppbåd förklarar den zoologiske chefen Mats Höggren att kvinnan befann sig ensam i hägnet tillsammans med vargarna för att – som han uttryckte det – »socialisera med djuren«. Det var en aktivitet som pågick regelbundet bland djurparkens vargguider. I Sveriges Radios nyhetsinslag hörs en djupt skakad zoologisk chef:

»Det är fruktansvärt, vi är chockade och vi tänker givetvis på henne och hennes anhöriga och vår personal.«

Han drar efter andan.

»Och inte minst, även om det kanske låter sekundärt, så tänker vi på vargen och vargens varumärke.«

I bakgrunden hörs fotografernas kameror rassla. Den zoologiske chefen fortsätter:

»Det är ju inte direkt den art i vår fauna som står högst i kurs i vissa läger. Vi inser ju att det här kommer påverka vargdebatten och vargpolitiken och att vi har ett ansvar i det.«

Vad som inträffat inne i hägnet kan varken Mats Höggren eller någon annan svara på eftersom det inte finns några vittnen till händelsen. Några bilder från olyckstillfället finns inte heller. Djurparken saknar, märkligt nog i dessa tider, kameraövervakning. Vad som gjorde att personalen insåg att allt inte stod rätt till var, enligt Mats Höggren, att kvinnan inte svarade i sin kommunikationsradio. Personal inledde då omedelbart sitt sökande och hittade sin kollega död i hägnet vid elvatiden på förmiddagen.

På internetforumet Flashback inleds omedelbart spekulationer, tillsynes hämtade rakt ur medeltiden: Kvinnan var gravid, menar dessa självutnämnda experter. Vargar har en särskild aptit på människofoster. Eller så menstruerade hon, vilket utlöst vargarnas blodtörst. Tråden utmynnar i spekulationer som handlar om vad den dödade kvinnan egentligen gjorde ensam i varghägnet. Kanske var hon suicidal eller påverkad av droger, spekulerar man vidare. Eller så skulle hon ägna sig åt någon form av mystisk ritual. Ingen av dessa spekulationer har något med verkligheten att göra. Det framgår av rättsläkarens obduktionsrapport. Den döda hade inga spår av droger, mediciner eller infektioner i blodet. Allt hon gjorde var att plikttroget följa arbetsrutinerna på sitt jobb.

Vad som gör händelsen så laddad är förstås det faktum att vargfrågan är så infekterad. Den här boken är inget inlägg i den debatten som, likt en hackig vinylskiva, med jämna mellanrum upprepat sig sedan vargen plötsligt dök upp i den svenska vildmarken igen i början av åttiotalet. Däremot tror jag att den polarisering som präglar vargfrågan har bidragit till att tragedin i Kolmården förblivit obegriplig för de allra flesta. Istället för att bråka om vargen är farlig eller ofarlig, ond eller i grunden god, inbillar jag mig att det finns en poäng med att försöka reda ut hur kvinnan från första början hamnade där i hägnet. Den politiska konflikten kring vargen har hindrat oss från att se på detta fascinerande och potenta rovdjur med objektiva glasögon. Kolmårdens märkliga agerande efter hän- delsen är förmodligen ett resultat just av ämnets känslighet.

Det skulle nämligen visa sig att den bild Mats Höggren målade upp på presskonferensen inte riktigt stämde överens med verkligheten. Kanske hade han i kaoset som följde efter olyckan inte fått korrekt information. Chocken kan ha gjort honom förvirrad. Det är en fullt begriplig och mänsklig reaktion. Efter ytterligare en tid publicerades uppgifter om att den dödade kvinnan inte alls hade haft någon kommunikationsradio med sig in i hägnet, som Mats Höggren påstod. Dessutom hade hon legat död i över två timmar när hon till sist hittades av sina kollegor. Det verkar som att djurparksledningen vill låta påskina att säkerheten i och omkring varghägnen var bättre än den i själva verket var. Det väckte mina misstankar om att det fanns fler omständigheter kring olyckan som inte kommit till allmänhetens kännedom.

Vad som förbryllade mig allra mest var pratet om »vargens varumärke«. Det låter märkligt att tala om en djurart i marknadsföringstermer. En varg ger inga löften om att förbättra mitt liv eller göra mig till en mer nöjd konsument. Vargen agerar inte på en marknad för varor och tjänster. En varg lever i en helt annan materiell verklighet där allt handlar om överlevnad och den viktigaste regeln är att inte slösa energi i onödan. En varg är en varg. Under arbetet med den här boken kommer jag få anledning att ompröva den ståndpunkten vid flera tillfällen. För är det något vi människor är experter på så är det att ge vilda djur egenskaper som i själva verket handlar om oss själva. Jag väntade länge på att någon annan, någon grävande kriminalreporter eller kanske vargforskare, skulle granska det märkliga dödsfallet i Kolmårdens varghägn och presentera rimliga förklaringar till hur attacken kunde ske. Men när inget hände började jag göra research på egen hand. När åklagaren till sist väckte åtal i januari 2016 blev förundersökningen offentlig. Jag fick tillgång till kriminalinspektör Anders Wallbergs gedigna utredning. Den innehöll nära tvåtusen sidor av polisförhör med alla inblandade och vittnesmål från vargexperter från hela världen. Ur dessa uppgifter började en bild av Kolmården som arbetsplats och hem för en flock vargar undan för undan växa fram.

Jag har sedan sommaren 2015 då jag inledde mina efterforskningar på allvar konsumerat all information jag har kunnat hitta om varg. Jag har letat i bibliotek och arkiv. Jag har plöjt forskarrapporter, tittat på nyhetsbilder och gamla tv-program och lyssnat på radioinslag. Framförallt har jag läst massor av böcker. För att vara ett så pass skyggt och ovanligt djur är vargen oerhört omskriven. Förmodligen är vargen en av de mest mytologiserade varelserna i den mänskliga kulturen. Amerikanen Barry Lopez, en av de sista stora vildmarksskildrarna, skriver i sin Of Wolves and Men:

»Vargen utövar ett starkt inflytande på den mänskliga fantasin. Den tar din blick och vänder den tillbaka på dig själv.«

Jag är, måste jag erkänna, inte lika fascinerad av livet i det vilda som många andra vargintresserade författare. Att vara varg och bo i skogen verkar mest kallt, jobbigt och långtråkigt. Den djurart som intresserar mig mest på Kolmården är den utanför hägnen. Alltså människan. De med nycklarna till gallerdörrarna. De som obehindrat rör sig mellan två olika världar. Vargarnas och vår. Attacken har fått mig att tvivla på äktheten i min egen relation till naturen. Vildmarken är – bortsett från ett par fjällvandringar och Mulleskolan när jag var liten – något jag mest upplevt på film, tv och i litteraturen.

Under rättegången mot Kolmårdens dåvarande zoologiske chef, som jag bevittnar på plats i Norrköping under hösten 2016, tycker jag mig ana en större underliggande berättelse om vår marknadsstyrda och hypermedialiserade tid och naturens roll i den. Därför blev jag samtidigt nyfiken på Kolmårdens historia. Jag upptäckte att jag nog aldrig funderat djupare på djurparkens roll i vårt sekulära samhälle. Det slog mig att det är till djurparken vi åker för att få ta del av berättelsen om livets uppkomst på jorden och hotet om ett nära förestående syndafall. Djurparken har en andlig dimension som det sällan pratas om.

Aldrig blir det tydligare än i Kolmårdens succémusikal Life. I den spelar djurparkens flasknosdelfiner superhjältar som räddar planeten från undergång. Föreställningen är fylld av bombastisk musik och påkostade datoranimationer, precis som en modern Hollywoodfilm. Delfinerna knarrar trevligt och gör lydigt sina cirkuskonster inför publiken. Den här berättelsen däremot – där djurparkens vargar har huvudrollen – är något helt annat. Det finns inget soundtrack, ingen regi eller inlärda läten eller rörelser. Den utspelar sig i regn och lera under mörka skyar i den karga nordiska barrskogen. Drivkrafterna är djuriska och oförutsägbara. Det handlar om våld och dominans i en värld som vi trots allt aldrig riktigt kan förstå oss på. Den här berättelsen har inget lyckligt slut där människa och natur slutligen kan försonas och leva tillsammans i gudagiven harmoni. I jakten på att komma det vilda så nära det överhuvudtaget är möjligt passerades i Kolmårdens varghägn en osynlig gräns. Det ordlösa samförståndet mellan människa och djur upphörde. Kaos och död tog vid. Ögonen som fixerade kvinnan under hennes sista sekunder i livet var gula och likgiltiga.

Jag vet att regnet upphörde framåt eftermiddagen den där dagen. Jag vet att djurparken höll öppet som vanligt, utan att informera sina besökare om händelsen. Jag känner till alla dessa omständigheter. Men det jag verkligen vill veta är hur det kunde hända. Hur är det egentligen möjligt att en vargflock omringar, attackerar och dödar en människa mitt i hjärtat av världens modernaste land? Jag ville försöka förstå varför en ung kvinna ensam skulle gå in till åtta fullvuxna hanvargar. Det måste finnas idéer som ligger till grund för detta tillsynes obegripliga beslut. Varför dog Karolina? Det är den gåta jag under de senaste tre åren försökt att lösa.