Malin Bergström: "Skilsmässobarn som bor växelvis är mindre stressade"

”Hur skiljer man sig med barn?”. Den och liknande frågor är flitigt googlade av desperata föräldrar som står inför en separation. Malin Bergström, barnpsykolog och forskare, har skrivit en bok som kan vara till hjälp när för de som har barn – och ska skiljas. 

Varje år separerar föräldrar till 50 000 barn i Sverige. Skilsmässor är vanligt förekommande, men det gör de inte mindre förvirrande och uppslitande. Att skilja sig är många gånger krångligt, men när det dessutom finns barn inblandade, kan proceduren bli ännu mer komplicerad och smärtsam.

Malin Bergström, barnpsykolog, forskare och fyrbarnsmamma har därför skrivit en bok som ska fungera lite som en vägvisare vid en skilsmässa. Vad säger man egentligen till barnen? Hur ska man som förälder bete sig efteråt? Hur ska barnen bo?

Vi träffade henne och ställde några frågor som nog många föräldrar funderar över när de står inför en skilsmässa.

När är det dags att berätta för sina barn att man ska skiljas?

– Jag menar att man ska berätta för barnen tidigt att man står inför en separation. Min erfarenhet är att många skjuter upp det där samtalet därför att det gör så ont. Det är så smärtsamt och svårt att vara den som på något sätt ”förstör” barnens liv. Men det är att lämna barnen ensamma, för barn märker när saker förändras. Och inte före man har gjort saker talbara får barnen dela med sig av sina funderingar.

Hur ska man berätta?

– Om föräldrar har en hyfsad relation, det vill säga kan vara i samma rum utan att vara stela och arga, så tycker jag att man ska berätta tillsammans, för då vet båda vad som är sagt och barnet får en bild av att ”vi kommer att fortsätta kommunicera”.

Hur ärlig ska man vara?

– Jag tycker alltid att man ska vara ärlig mot barn i det man berättar, men däremot inte överinformera om sådant som känns skönt för en själv att avbörda sig. Samtalen med barnen måste ha utgångspunkt i vad som gynnar dem.

Hur ska man tänka kring hur barnet ska bo?

– Det är kanske ett av de största besluten att fatta och där måste man utgå ifrån ”vad är möjligt i vår familj?”. Idag är det vänligt vanligt att barn bor växelvis hos föräldrarna, det vill säga ungefär lika mycket. Och det passar många familjer när båda föräldrarna jobbar och har engagerade föräldraskap. Men då måste man utgå ifrån hur man själv har det och fördela det där.

Många tror att barn blir stressade av växelvist boende. Stämmer det?

– Vi har forskat kring växelvist boende sedan 2011 och vi har sett att barn som bor växelvis generellt är mindre stressade än barn som bara bor hos en förälder. Så det verkar inte som att det här med att flytta mellan två hem i sig är problematiskt för barnen. Kanske är det så att det är viktigare för barnen att få ha kvar vardagskontakten med båda föräldrarna än hur de faktiskt bor.

Vi har forskat kring växelvist boende sedan 2011 och vi har sett att barn som bor växelvis generellt är mindre stressade än barn som bara bor hos en förälder.

Hur ska man som förälder bete sig då om det är stelt och svårt att träffa sin expartner?

– Det är grundläggande att inte utsätta barn för öppna konflikter. Men det är också viktigt att skydda barn från det jag brukar kalla permafrost – det vill säga att vi är inte öppet aggressiva, men det är extremt kyligt mellan oss. Då tycker jag att det är bättre att ha en period efter separationen när man gör saker parallellt istället och så kan man kommunicera med varandra om barnen via mail eller sms eller så. Barnen kan då få vänja sig vid de här två familjeliven utan att behöva vara med om den här isiga situationen.

Hur mycket plockar barn upp?

– Barn plockar upp extremt mycket av det som rör familjen. Det är under hela barndomen kärnan i livet, så det är klart att barn kommer känna av det. Jag vill säga att ett av mina huvudbudskap i boken är att vi måste göra det här talbart. Vi måste ha en fortsatt dialog i familjen omkring vad det är vi har gått igenom. Ta fram fotoalbumet: ”hur hade vi det förra året när vi firade jul? Hur blir det i år när vi ska fira två jular på två ställen?”. Det hjälper barn att få ord på vad som händer och få ihop sin historia.

Hur mycket ska man berätta för barnen och prata med barnen om det här efteråt?

– Jag tycker att man ska prata med barnen om det som har hänt kontinuerligt. Det kan vara svårt eftersom man själv blir ledsen, men då kan man säga det ”jag är ledsen över det här, men vi kommer se till att det blir bra. Det är jobbigt nu, men det kommer att bli bättre sen”. Och dela det som pågår på något sätt.