Så gick det till när Bob Dylan fick Nobelpriset - läs ett utdrag ur Sara Danius bok

Stockholm 2017

DEN 13 OKTOBER klockan 13.00 tillkännagav Svenska Akademiens ständiga sekreterare namnet på 2016 års pristagare. De församlade journalisterna i Börssalen blev tysta i en sekund – jag kunde höra det tydligt – och sedan steg jublet mot taket. Bob Dylan!

Här tänkte jag berätta om hur året med Dylan egentligen förlöpte. Bortom mediernas version. Samtidigt måste jag nog förvarna. Läsaren skulle kunna sluta läsa här, för ingen kommer att lära sig något nytt om journalistkåren. Många kloka människor har sagt det förut, och det kommer att inskärpas igen: man bör inte tro på det som sägs i medierna. En del stämmer, annat är halvsant, åter annat är förvrängt eller till och med rena falsarier. För att uttrycka det enkelt: medierna skapar en egen verklighet. Press, radio, TV, bloggar och sociala medier ska tas med en nypa salt. Ju större rubrikerna är, desto mer salt. Det gäller svenska medier i lika hög grad som utländska.

Om det visar sig finnas en sanning bakom nyheten, vilket det nästan alltid gör, är det osäkert huruvida medierna är intresserade av den. Det är där skon klämmer. En bra story vinner alltid över sanningen. Det är storyn som lever kvar, för så vitt inte sanningen råkar vara en bättre historia, men det inträffar sällan. Man kan beklaga denna omständighet, men det är bara att konstatera att det är så det är. Kanske undrar nu någon fridsam läsare om Svenska Akademiens ständiga sekreterare är sur på medierna. Svaret är: inte det minsta. Jag kommer att fortsätta läsa tidningar, lyssna på radio och titta på TV. Och framför allt: jag kommer att förtsätta publicera artiklar i Dagens Nyheter. Med gott humör. Den här lilla boken om Bob Dylan finns bara till for the record, som man brukar säga.

MORGONEN den 13 oktober steg jag upp strax efter fem, åt en stadig frukost och läste morgontidningarna. Jag noterade att ingen enda av de tillfrågade hundra kulturpersonligheter som intervjuades i Dagens Nyheter hade fört fram Dylans namn. Om inte annat borde de bli förvånade, tänkte jag, och så blev det också.

Omröstningen ägde rum vid sammankomsten klockan 11.30. Beslutet att tilldela Bob Dylan Nobelpriset i litteratur fattades med stor enighet. Han utsågs till pristagare av ett enkelt skäl: Dylan är en av vår tids stora poeter. Han arbetar i en engelskspråkig tradition från 1600-talsdiktaren John Milton (»Paradise Lost«), William Blake (»The Marriage of Heaven and Hell«) och framåt, samtidigt som han tagit starkt intryck av franskt avantgarde i stil med Arthur Rimbaud. Och så har han djupa rötter i en stor muntlig tradition, från bluesen i amerikanska Södern till folkmusiken i Appalacherna.

Nyheten släpptes klockan ett. Fram emot tre-tiden, då jag avverkat två timmars intervjuer med journalister i Börssalen, drog jag mig tillbaka och började arbetet med att söka Bob Dylan. Det visade sig vara ett grannlaga jobb, precis som jag hade trott. Efter att ha överlagt med min assistent ringde jag diverse personer, mejlade, skickade sms, mejlade igen. Izzy Young på Wollmar Yxkullsgatan, Thomas Johansson på Live Nation, etablissemang i Las Vegas, en trogen medarbetare i Dylans stab, managern i New York och andra.

Då och då kollade jag eposten. Å ena sidan hette det att Svenska Akademien borde läggas ned. Skämmas! Veta hut! Genast! Å andra sidan hade jag fått rörande hälsningar från personer som aldrig ens övervägt att skriva till ständiga sekreteraren och nu plötsligt gjorde det – i tacksamhet över att litteraturbegreppet hade vidgats en aning och att pristagaren var den han var. Samma polarisering återkom i medierna, inte bara i Sverige utan snart sagt överallt.

Jag gick upp till personalrummet under takåsarna för att ta en paus tillsammans med medarbetarna som firade med ost och vin. Då kom plötsligt ett genombrott. Jeff Rosen, Dylans manager, svarade i telefon. Han hade just kommit in till sitt kontor på Manhattan. Han visste förstås redan. Hela världen visste. »We’re thrilled over here!« Jag hade skickat honom ett mejl ställt till Dylan, men hans inbox sviktade redan under 400 stycken, så han fick leta innan han hittade det. Och då var det bara morgon där borta. Jeff Rosen var entusiastisk och tillmötesgående. Han skulle tala med Bob så fort det gick, försäkrade han, men just nu låg han nog och sov efter gårdagens konsert i Las Vegas. Jag kastade ett öga på klockan och insåg att den borde vara åtta på morgonen borta i Nevada.

Sedan for jag till radion för att medverka i direktsändningen med Lundströms Bokradio. Stämningen var glad och uppsluppen. Dagen därpå deltog jag i inspelningen av söndagens sändning av SVT:s Babel. På lördagen skickade jag ytterligare ett mejl till Bob Dylan via Jeff Rosen, där jag beskrev den varma stämningen under Nobelfestligheterna och passade på att beskriva det traditionsenliga besöket vid Rinkebyskolan. Om han nu skulle vara intresserad av att komma till Stockholm i december. Snabbt och vänligt svar i retur från herr Rosen.

Jag var tillfreds med det. Två mejl som jag visste skulle komma fram till Bob Dylan och så ett längre telefonsamtal med Jeff Rosen. Nu återstod bara att vänta på att pristagaren själv skulle höra av sig.

Han hade fått mitt mobilnummer. Ville han ta emot priset? Det var det ena. Det andra var om han ville komma till Stockholm och delta i festligheterna. Ingen i Svenska Akademien visste, ingen tog heller något för givet.

Läs fortsättningen i boken Om Bob Dylan.