Sofia Lundberg om drabbande romanen: ”Vi är så ömtåliga, vi människor”

Från ett Gotland så fattigt och torftigt att det nästan är plågsamt att läsa om – till ett glamouröst liv bland modemänniskor på Manhattan. Kontrasterna i Sofia Lundbergs nya roman Ett frågetecken är ett halvt hjärta är stora, miljöerna levande. Det märks att författaren kan sina världar.

– Ja, det är nog ofrånkomligt att man som författare hämtar stoff från sina egna upplevelser, säger Sofia när SelmaStories träffar henne.

Läsaren får möta Elin Boals, framgångsrik fotograf i New York, gift med Sam. Tillsammans har de sjuttonåriga dottern Alice. De tycks leva det perfekta livet. Men så en dag får Elin ett brev från barndomsvännen Fredrik. Han som stod henne nära under den fattiga uppväxten på Gotland, den tid i livet hon aldrig berättat om för sina närstående. Brevet väcker bortträngda, mörka minnen till liv. Till slut blir det ”perfekta” livet på Manhattan omöjligt att leva. Elin måste återvända till Gotland och möta sitt förflutna, för att kunna bli hel igen.

Barndomens betydelse är central i boken, och livet, tror Sofia Lundberg:

– Den fortsätter att påverka hur vi mår och hur vi anknyter till andra.

Uppväxt på Gotland

Hennes egen barndom var trygg, föräldrarna jordnära:
– De gillade att gå barfota på landet, sådär.

Landet, det var den gotländska landsbygden, Sofias sommarparadis. Det var här hon själv sprang barfota under långa sommarlov, lekandes med sina bästa vänner – två grannpojkar, båda från akademisk miljö. Sofia själv kom från en icke-läsande familj, och hon var ensam om att vara bokmal. Hon slukade böcker.

– Jag betraktades nog som lite udda, säger hon och beskriver sig som ett iakttagande barn.

Under uppväxten såg hon andra barn fara illa. Barn som var i miljöer med missbruk eller som bokens Elin, vars mamma är djupt deprimerad. Och Elin tar tidigt på sig ansvaret för familjens problem.

– Barn i dysfunktionella familjer gör gärna det, tar på sig skulden, säger Sofia. De förstår snabbt att de inte kan vara sig själva, utan tror att de måste vara alla till lags.

Att inte bli sedd som liten kan vara livsavgörande, tror hon:

– Vi är så ömtåliga, vi människor, särskilt barn. Och att vara i en miljö med oberäkneliga vuxna, där det händer saker som är svåra att greppa – det kan påverka resten av livet, utan att man kanske själv förstår hur.

Liknande upplevelser som bokens huvudperson

I tonåren blir bokens Elin upptäckt som modell. Nu kan hon omskapa sin historia, bli någon annan.

– Hon ser en möjlighet att radera sin bakgrund, något som jag tycker är oerhört fascinerande när människor försöker göra, säger Sofia.

Och även här gräver Sofia där hon står. För jo, hon blev själv upptäckt på gatan som 14-åring. Därefter följde flera år då Sofia arbetade som fotomodell över hela världen.

Ville du själv skapa ett nytt liv, som Elin i boken?

– Nej, jag längtade bara hem. Det enda jag ville var att gå barfota på Gotland, skrattar hon.

För Sofia innebar modellandet ”mycket skräck”.

– Modellandet är säkert väldigt roligt för såna som gillar att showa och spexa. Men jag var på tok för ung och blyg, jag var nog mest rädd för allt.

Något som var positivt med modellandet var all väntan och alla resor. Då tog Sofia chansen att – läsa.

– Jag hade alltid en bok med mig, det var jag ganska ensam om.

”Man kan inte fly från sitt förflutna”

Bland hennes modellkollegor fanns det många som just bröt med sitt förflutna, som försökte starta nya liv. Sofia iakttog dem med fascination.

– Men jag tror inte att man kan fly från sitt förflutna, säger Sofia Lundberg. Med den här boken ville jag utforska vad det kan få för konsekvenser.

Elin i boken bär på hemligheter som skapar skam och skuld. Något som blir svårt att hantera.

– Hon blir oerhört prestationsinriktad istället, säger Sofia. Hon får svårt att vara trygg i relationer och strävar efter att vara perfekt, för att bli älskad. Men det skapar bara distans och gör att hennes närmaste inte kommer henne riktigt nära.

Det är svårt att vara perfekt…

­– Ja, det är ju helt omöjligt att inte göra fel som människa! Men ändå finns det så många som försöker vara perfekta, som känner den där ångesten för något de gjort eller upplevt i det förflutna, eller kanske bara för något de sagt i möten med andra. Som är livrädda för att snubbla och tappa greppet.

Och lider i tysthet?

– Ja, och ofta känner man skam och skuld för sådant som ingen annan minns eller lagt märke till. Det kan vara något litet, kanske något man själv har gjort eller sagt, detaljer som kan plåga oss i åratal i onödan, säger Sofia.

Många läsare hör av sig

Din första bok, Den röda adressboken, blev en enorm succé. Berätta!

– Idén till boken fick jag när min farmors syster hade gått bort.  Jag hittade hennes adressbok och såg att hon hade strukit över alla sina gamla kompisar och skrivit död i marginalen med darriga blockbokstäver. Jag satt i hallen och bläddrade och började gråta. Vilka var alla de där vännerna? Varför hade jag inte frågat henne mer, lyssnat till hennes historier?

I boken möter vi 96-åriga Doris vars enda släkting är systerdottern Jenny, som bor på andra sidan Atlanten. I sin adressbok, som hon haft sedan 1928, stryks fler och fler namn på personer hon mött genom åren. En dag börjar Doris skriva ned berättelser om personerna från adressboken så att Jenny en dag ska få tillgång till hennes minnen.

– Många läsare har hört av sig och berättar att de själva tagit kontakt med sina äldre släktingar och frågat dem om deras historier efter att ha läst boken. Det gör mig så lycklig, säger Sofia.

Skrev på kvällar och nätter

Hon skrev boken på kvällar och nätter, på dagarna arbetade hon. Någon förhoppning om att den skulle bli utgiven fanns inte efter att tidigare försök refuserats. Men idag, tre år senare, kan hon skriva böcker på heltid.

Du upptäcktes på gatan som modell, därefter journaliststudier och ett framgångsrikt yrkesliv som journalist och redaktör, sedan internationellt bästsäljande författare. Det låter lite som en saga?

– Nja, inte bara, säger Sofia med eftertryck och ser bister ut för första gången under intervjun. Jag tycker om att jobba hårt.

– Men det är lite sorgligt faktiskt, och där finns det kanske en likhet mellan mig och Elin. Jag är inte så mycket för nöje. Jag kan vara lite dålig på att ta mig tid att umgås med folk. Mina närmaste vänner vet hur jag är, men de gillar mig ändå som tur är, säger Sofia och ler.

– Jag tycker allra mest om att läsa och skriva.

Till hennes läsares glädje.

Sofias boktips:

”Jag läste nyligen Ensamhetens språk av Jan-Philipp Sendker. Honom fick jag träffa nyligen, och det är en så fantastisk del av författarskapet – att få lära känna andra författare!

Och Joyce Carol Oates Mannen utan minne – den var väldigt bra!”

Sofia får inspiration av:

”Att vara i naturen, jag älskar naturen. Naturen tar mig alltid tillbaka till lugnet.”

Sofia om boktiteln Ett frågetecken är ett halvt hjärta:

”Jag satt och läste slutorden i Den röda adressboken. Där ställer jag frågan: Älskade du tillräckligt? Jag funderade länge, klottrade på sidan och ritade ett stort frågetecken. Och plötsligt insåg jag – ett frågetecken är ett halvt hjärta. Därifrån började jag tänka på hur stor påverkan hemligheter har på vår förmåga att älska med hela hjärtat. Och där någonstans föddes Elin och hennes historia.”