Gun-Britt Sundström skrev romanen Maken 1976 och den blev en modern klassiker. Skrivliv är hennes dagbok från den tiden.

Hon debuterade som 21-åring och gjorde sig snabbt ett namn som skribent, på samma gång seriös och humoristisk. Skrivliv är texter ur en ung kvinnas dagbok som har ställts samman till en ”metabok”, en bok om skrivande. Vi bjuder på ett utdrag! 

Boken finns här.

Läs också: 15 böcker som orsakade debatt

1974

4 februari

Träffade Axel Liffner på en förlagstillställning, vi pratar jobb och resor och kommer in på frågan om efterträdare till Karl som snart går i pension. Axel frågar om jag skulle vilja. Han frågar seriöst och jag svarar precis vad jag känner: Du är inte klok! Jag är för liten!

För ung och för grön och för okunnig och för lättviktig – där behövs ju en person med Auktoritet, en Sven Lindqvist allra minst. Jag har visserligen ett välmurat rykte för klokhet nu – den hade även Gunnar Fredriksson uppmärksammat, sa Axel – men det räcker ju inte att vara klok!

Dessutom tycker jag inte om själva idén med chefer. Varken att ha eller att vara.

8 februari

Liten fest på DN för att välkomna Karl Erik och säja ajö till Jörgen som försvinner på tjänstledighet. I Olofs stora chefs- rum, levande ljus och whisky och vänligt prat. Karl Erik talar om hur skönt det är att få tillhöra ett gäng igen, han har saknat det sedan Handelstidningen skingrades. Sedan måste han bryta upp för att ta tåget hem till Göteborg och då börjar man förstås prata om honom. Han verkar ju driftig, säjer jag, lovande ung man. (Han blir den äldste här, 42.) Alla håller med. Ingemar uppskattar särskilt att han är effektiv på ett stillsamt sätt, utan att göra väsen av det. Och jämför med somliga som går i korridoren och kacklar så fort dom har värpt en artikel. Man vet vem han syftar på och skrattar åt kacklet.

Karl Erik producerar artiklar och notiser hela tiden, sam- tidigt som han gör den del av rutinjobbet som vi lägger på honom – han är precis vad DN:s kultursida behöver.

För ett tag sedan, redan innan Axel kom med sin vanvettiga fråga förresten, tänkte jag på varför jag själv inte kan vara den som DN:s kultursida behöver, när jag så väl vet hurdan den personen bör vara. Varför kan jag själv inte drömma om att bli kulturchef, om jag så blir hundra år, och inte ens för den goda sakens skull att en tjej skulle bli det för första gången? Jag har inte de rätta egenskaperna och tror inte att jag kan få dem med större erfarenhet heller. Och jag vill verkligen inte.

15 februari

Cyklar till tidningen med en motrot. Åke läser och säjer för lång. Ingemar läser och säjer ingenting. Åke gör kort- ningsförslag. Sätter mig för att stryka, det känns plötsligt oöverkomligt svårt, tycker Åkes förslag tar bort en av själva poängerna, det stycke där jag försökt vara rolig. Karl Erik är på väg till Göteborgståget som vanligt men jag vänder mig till honom i min nöd, frågar om han hinner läsa först och han säjer gärna. Efter att ha läst säjer han utmärkt, inte alls för långt, det är så här motrötter ska vara. Åke är jäktad och lägger ingen prestige i saken, skickar manuset till sättning okortat.

Detta ska jag aldrig glömma. Skäms när jag tänker på att jag inte sa nåt uppskattande om Karl Eriks artikel om Evander som han bad mig läsa häromdan – men jag tyckte inte den var så speciellt bra, och då kunde jag inte säja det! Nästa gång han skriver nåt bra ska jag svalla över.

19 februari

Skrivdag hemma för att recensera Lars Åke Augustsson, »Fnl-gruppen«. Men när det är gjort är jag så håglös att jag inte kan hitta på något bättre att göra än att åka till DN iallafall.

Lunch med killarna från Expressen. Bo Strömstedt bryter ut i lovord när han får se mig, säjer att han funderar på vem han ska säga upp för att kunna anställa mig. Björn Nilsson som sitter bredvid gastar Tro honom inte, sådär säjer han till alla tjejer! och fortsätter Jojo, det är inte var dag du får såna anbud från kvällspressen!

Jag ler outgrundligt. Och fnissar lite för mig själv åt det när jag har kommit upp på rummet.

Men annars har jag en depression. Jag är rädd för sommaren. För påsken. För hela livet. Jag är rädd för att vara ensam.

21 februari

Trots att jag verkligen hade tagit sats för att säja något varmt uppskattande om Karl Eriks recension av Lo-Johansson, som jag visste att han skulle lämna idag och jag skulle göra ut – jag hade god tid på mig att läsa den och tänka ut något vackert – trots det lyckades jag inte säja mer än Det var väl bra, men hördu den här meningen på sidan 2 skulle jag vilja ändra till…

Sedan kom Olof, läste manuset och stormade in och dunkade Karl Erik i ryggen, bokstavligen, och bubblade av hänförelse som om han aldrig hade sett en så bra artikel i hela sitt liv (sådan är Olof när han är på det humöret).

Karl Erik sa att så ska det låta. Jag beslöt att gå på bio med honom för att gottgöra min oginhet. Sade sålunda: Har du sett den där Buñuel ännu? Varvid han föreslog att vi skulle göra det tillsammans, varvid jag sa I kväll? nja… jo, kanske det… Och sen inget mer förrän han själv mot dagens slut tog upp det igen.

Uppmuntring är inte min bästa gren. Även av det skälet skulle jag vara alldeles olämplig som chef på en redaktion.

»Borgarklassens diskreta charm«, rätt rolig, som Buñuel brukar. Rialto: såna där nya fåtöljer som man sjunker ner i så det är nästan oanständigt: vi liksom ligger på bio tillsam- mans.

Efteråt leder jag honom till Oss emellan, ännu är han hjälp- lös som ett nyfött barn i Stockholm. Pratar om skidsemestern som han snart ska på med familjen. Jag frågar vad han säger när folk frågar honom hur det är på DN, »konstigt ställe«? föreslår jag. Men han svarar bara som han brukar, att han trivs väldigt bra och är så glad att tillhöra en arbetsgemenskap igen. Fint kamratskap också, säger han.

Vet inte det just.

23 februari

»Don Giovanni« på Operan, i sällskap med Björn N och Daniel Tarschys med fru. Inget vidare tyckte jag. Sedan på Cattelin. Björn drar historier, vid det här laget har jag redan hört flera av dem förut. Men, jag är tacksam över att bli ut- bjuden, tacksam över sällskap. Two couples make a quartet, sa Björn när han bjöd mig att gå med, det stämmer.

25 februari

R ringer. Han har det fint med sin nya flickvän, trivs förträffligt med att bo ihop. Jag ber att få tillbaka mina brev, och då han undrar varför förklarar jag att jag tänker skriva en bok om oss. Hans första svar är att jovisst, det har han ju länge efterlyst. Eller hur, säjer jag, det har du ju. Några ögonblicks eftertanke säger honom att det kanske inte vore så bra. Men han gör inga invändningar.

Vi ska ses nästa vecka för att återlämna ägodelar till varandra.

26 februari

L sa att han borde jobba den här kvällen och gå hem och sköta sig sen. Frågade vad jag tyckte. Jag vill leva dålighetsliv, sa jag, gåpåberyktadelokaleritvivelaktigtsällskap.

Då så, inte tal mer om att gå hem och sköta sig. Han kom hit, och det är allt dålighetsliv jag begär. En av de där gång- erna när vi pratar med varann också.

Han säjer något om att han inte riktigt känner mig fortfarande, att jag överraskar honom ibland. Men att jag vinner på närmare bekantskap. Vi kommer ännu en gång in på hur det började, jag upprepar hur modigt det var av mig att ta initiativet, och han erkänner att det åstadkom förstås »en massa fåfänga« från hans sida i början, just den saken. Men sedan: växande aktning och respekt.

Han drömde om mig i natt, sa han, att vi spelade piano tillsammans, Indian Summer, och att jag var bättre än han på att spela. Sannerligen märkligt vad man har för sig i andras drömmar.

Han talar igen om min mjukhet. Häromdan använde faktiskt Rita också det ordet om mig – Rita som själv är den klassiska kvinnliga mjukheten inkarnerad! Jag hade råkat ta emot ett telefonsamtal inne hos henne, och när jag hade lagt på luren sa hon att man märkte ju knappt att jag var där: att jag talade så mjukt (och det var inte med L den gången, nej det var någon vanlig jävla artikelskribent, och min vanliga koncilianta telefonröst). Hon tyckte att jag la på luren så försynt!

Ja bevars, gäller det sånt så. Jag har ju aldrig begripit varför man ska kasta ifrån sig saker, släppa telefonluren en decimeter ovanför klykan, drämma igen dörren bakom sig istället för att använda dörrhandtaget (om man inte är arg, förstås).

lördag 2 mars

Nu har jag fått återgå till halvtidsarbete på DN. Fyra eller fem lediga dagar varje vecka. Nu går det inte att fly in i sömnen längre: nu måste jag hitta på något att göra med mitt liv.

Det finns två böcker jag vill skriva, en ny tänkebok och romanen om Kurt. Om jag sätter igång och håller på så blir det två böcker, och de blir utgivna, den saken tvivlar jag inte på numera, efter fem opus. Men fortfarande, efter fem opus, kan jag inte betrakta bokskrivande som en hederlig sysselsättning, inget att ta på allvar, inget man kan säga till folk att man håller på med – och framför allt inte säga till sig själv.

Jag måste alltså gripa tag i studierna igen. Vilka studier? Latinet eller litteraturhistorien? Helst vill jag förstås doktorera i latin. Men det skulle bli nästan ett livstidsverk. Och någon gångvill jag ha barn och nu är det bara ett år tills jag blir trettio. Det talar för litteraturhistoria. Graden först, barn sen.

Ett litteraturhistoriskt ämne där jag får nytta av latin- kunskaperna – det vore en perfekt lösning som skulle knyta samman allting och få det att se ut som om mina planlösa studier de senaste fyra åren hade haft mål och mening hela tiden. Men vad skulle det vara? Stiernhielm? Swedenborg?

Sen har jag förstås också tänkt att jag ska läsa alla världens böcker och att jag ska skriva mer i DN. Men jag märker att deltidsmotståndarna kanske har rätt i alla fall: det blir svårare att engagera sig i tidningen när man inte är där kontinuerligt. Jag märkte det när jag städade ur mina skrivbordslådor igår: vilken lättnad jag kände, nu släpper jag det här, nu får andra ta ansvaret. Nu återgår jag till att vara en enkel liten rubrik- sättare, och en skribent som bara står för det jag själv skriver. Kulturredaktör slipper jag vara mer, och det känns skönt.

måndag 4 mars

Börjat mitt nya liv, eller återgått till mitt gamla.
Försöker skriva på en ny balkongbok, arbetsnamn: Frihjul, eller Mellanbok? Men det tråkar ut mig, och hur ska det då inte tråka ut läsaren?
Flyr till måndagsmötet på DN:s kulturredaktion: skennytta.

Och middag på Marginalen med ett par av kollegerna. Karl Erik har nu börjat upptäcka det passiva motståndet hos Olof och Ingemar, blir intressant att se vad som händer om han blir anställd på riktigt.

Föreläsning om Voltaire i Frescati av Inge Jonsson, mer för cykelturens skull än för att det skulle vara ens en skenbar nytta. Börjar läsa Ciceros brev – av outgrundlig anledning känns det som en hederligare sysselsättning än att sitta och »författa«.

torsdag 7 mars

I måndags började jag alltså på en bok, i tisdags tänkte jag ta trean i latin, på onsdan planerade jag en litteraturhistorie- avhandling och i morse kom jag äntligen igång med boken, men då var det dags att göra en arbetsdag på DN igen!

lördag 16 mars

Tar itu med romanen om Kurt, för att åtminstone kanalisera min ångest. Börjar med att skriva men övergår till att läsa, plöjer dagböckerna för att få en överblick över material och tänkbar disposition, se om det räcker, om det duger.

Slutar dagen i ovisshet. Kanske ska jag ändå låta bli. Nog räcker det, absolut. Och en inte så dålig bok kunde det också bli, rätt rolig. Men läsarens sympatier skulle oundvikligen vara hos R! Redan mina sympatier är ju det.

Man ser allting så klart när man läser så här. Dagboks- skrivande är en nyttig last. Jag ser hur neurotisk jag själv har varit. Mina lynnen skiftar som vädret, utan begriplig orsak. Ibland finns en orsak men reaktionen är så överdimensionerad: saker någon säger sårar mig dödligt, situationer enerverar mig helt orimligt, osv.

Och han: snäll, tålig, älskande. Vad han måste ha farit illa!

Jag säger inte att allt var »mitt fel«. Han har också haft fel. Han ville ha mig, men den han ville ha var inte riktigt jag utan en förändrad person, sådan han önskat mig. På den punkten har jag inte varit oärlig (oärlig har jag aldrig varit i någon större utsträckning, snarare alltför ärlig), nästan från första början klargjorde jag detta. Varför han ändå höll fast vid mig i så många år är egentligen en gåta. En gåta som det skulle falla på mig som författare att ge en trovärdig förklaring till!

Det kunde bli en bok, inget tvivel om det. Men nu när jag har fått bilden klar för mig känns det inte längre nödvändigt att skriva den, att »göra upp«. Att göra det som hämnd har jag förstås inget behov av alls. Och om det skulle bli så att vi återförenas, då är det bättre att den är oskriven.

Men jag känner allt starkare tvivel på det där med återförening. I mina depressionsfantasier de senaste veckorna har jag visserligen varit beredd att underkasta mig äktenskap och barn och familj och vadsomhelst. Men det är nu det! Den där hysteriska bruden jag läser om skulle ju inte klara av det mer än en månad på sin höjd – sen vore vi tillbaka i eländet igen. Inte vet jag vad det är bruden far efter – »frihet« och »självständighet« är ju abstraktioner utan begriplig innebörd, och hennes vänner och flirter verkar inte värda att avstå denne förstklassige äkta man och hans övernaturliga kärlek för.

Fotograf: Helga Drougge

Boken finns här.

Läs också: 14 böcker som kan förändra ditt liv