”Jag tror att vi ska ses i morgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.”

Läs också: Carolina Setterwall om processen att skriva boken och livet idag här. 

Oktober 2014

Den sista dagen du lever åker vi bil från dina föräldrar, i skymningen tillbaka till Enskede under tystnad. Du kväver en suck när jag blir stressad över köerna på Nynäsvägen. Jag ser dig kväva den i backspegeln. Ivan gnäller allt ljudligare från baksätet bredvid dig. Jag säger åt dig att hitta på något nytt med honom, göra honom glad igen, understryker trots att det är överflödigt att jag inte kan påverka köerna som gör att vi står stilla på vägen. Du säger att det är lugnt. Kväver en suck. Säger att jag ska fokusera på bilkörningen i stället för på det som händer i baksätet.

Den sista dagen du lever parkerar vi bilen och går tillsammans till matbutiken i vårt kvarter innan vi går hem. Vid kyldisken frågar jag dig om det är okej med blodpudding och rårörda lingon till middag idag. Du säger visst, har inga bättre förslag. Jag lägger blodpuddingen i korgen och rör mig förbi chipshyllorna mot kassan. Jag behöver inte vända mig om för att veta att du stannar till vid plockgodishyllan, i farten stoppar ned fyra Fox-kolor och lika många Tutti frutti i en för ändamålet alldeles för stor påse. När jag lägger upp blodpuddingen och mjölken på bandet vid kassan står godispåsen prydligt bredvid. Jag betalar, du bär Ivan i selen på din mage och vi går hem under tystnad.

Den sista dagen du lever äter vi blodpudding och lingonsylt till middag. När klockan närmar sig sju gör jag i ordning Ivan inför natten. När jag ammar honom i soffan slår du på din dator vid köksbordet. Jag hör hur du prasslar med papperet till kolorna. Du äter dina godisbitar framför datorn. Din rygg är krökt. Jag ropar till dig att det vore fint om du kunde leka med katten en stund när jag lägger Ivan. Du säger att du redan hade tänkt på det, att du ska göra det innan du lägger dig.

Jag irriterar mig på att du inte leker med katten som du lovat, har dåligt samvete för dagen hon fått idag.

Den sista kvällen säger jag, å Ivans vägnar, god natt till dig klockan åtta. Du tittar upp från din dator vid köksbordet och pussar honom på huvudet innan jag går in med honom i hans sovrum. Jag ammar honom tills han somnar och stannar därefter kvar i sovrummet en stund i mörkret. Tänker att jag borde duscha men vet att jag inte kommer att orka. Lyssnar i stället till tystnaden utanför. Du sitter fortfarande i köket. Om jag spetsar öronen kan jag höra hur tangenterna knappar under dina fingrar. Jag irriterar mig på att du inte leker med katten som du lovat, har dåligt samvete för dagen hon fått idag. Ensam i vår lägenhet när vi varit hos dina föräldrar. Jag reser mig försiktigt upp, smyger ut i lägenheten, ut till dig.

Den sista gången jag ser dig står jag framför kylskåpet i vårt nya kök. Jag frågar dig om du ska jobba länge till och du svarar en liten stund, bara en liten stund till. Du har några saker kvar att fixa. Du tittar inte på mig när jag pratar med dig. Du är försjunken i det du gör och jag har inte varit särskilt trevlig den här eftermiddagen. För att lätta upp stämningen lyfter jag upp vår katt som kommit ut till oss i köket och stryker sig sällskapssjukt mot mina ben. Jag stoppar ned henne i Ivans bärsele. Hon trivs där, låter sig guppas, sätter framtassarna vid selens övre kant och parerar med huvudet mina gungande rörelser. Hon ser rolig ut. Jag påkallar din uppmärksamhet, säger titta. Du lyfter blicken, tittar på oss där vi står framför dig. Du skrattar till när du ser henne, ser uppriktigt road ut för en sekund innan du viker av med blicken och den riktas tillbaka mot din dator igen. Jag ber dig ta en bild på oss och du tar fram din telefon. Tar ett kort på oss, sedan ett till. Lägger ned telefonen igen. Din blick är åter fäst vid datorns skärm. Du vill återgå till det du gjorde innan. Det du behöver fixa innan du kan gå och lägga dig.

Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet.

Den sista gången jag säger god natt till dig vet jag inte att det är sista gången jag gör det. Om jag hade vetat det hade jag förmodligen lagt mer energi i avskedet. Kysst dig, berättat för dig hur mycket jag älskar dig, hur ledsen jag är för sättet jag behandlat dig på de senaste månaderna. I stället lyfter jag försiktigt ut vår katt ur Ivans bärsele och släpper ned henne på golvet. Säger att jag tror att jag går och lägger mig hos Ivan. Jag behöver inte förklara varför, vi vet båda två att han snart kommer vakna och kalla på mig, på mjölken i mina bröst. Du protesterar inte. Med blicken fortfarande fäst vid datorskärmen låter du mig gå och jag gör det, jag går, för allra sista gången går jag ifrån dig. Jag tror att vi ska ses imorgon bitti. Det gör vi inte. Vi ses aldrig mer.

Den sista gången jag sms:ar dig handlar det om Ivan. Jag skriver att jag tror att han har nattskräck och du svarar inte på mitt sms. Jag tänker att vi ska prata mer om det imorgon. Den sista natten jag somnar, i ett sovrum angränsande till ditt, somnar jag i tron att vi har tusentals dagar framför oss. Det har vi inte. Den här natten är vår sista natt tillsammans. Vi tillbringar den inte tillsammans.

Läs också: 15 riktigt sorgliga böcker

Foto: Sara Mac Key