Björn Ranelid om nya boken: "Jag skildrar det som går bortom förnuftets gränser"

Björn Ranelid är tillbaka. Nya boken är ett vittnesmål som tänjer på gränserna för vad naturvetenskapen kan förstå. Här skriver han själv om bakgrunden till berättelsen – som också handlar om honom själv.

Läs också: Kjell Westös tal till Finland

Gullviva, nattviol och johannesnyckel är fridlysta i Sverige, men inte barnen. En man förgrep sig på Ingrid Anker när hon var sex år. Hon flög ofta och kom nära solen, men en dag svedde hon sina vingar så att svarta flarn föll i sorg till jorden.

Så inleder jag min roman med titeln Fantastiska kvinnor i vattentornet. Huvudpersonen i romanen heter Ingrid Anker. Förebilden till denna kvinna mötte jag när jag var barn och yngling och besökte vattentornet i stadsdelen Kirseberg tillsammans med en kamrat.

Huvudpersonen i romanen heter Ingrid Anker. Förebilden till denna kvinna mötte jag när jag var barn och yngling.

Ingrid blev antastad av en man när hon cyklade i Beijers park. Då var hon sex år. Hon bodde med sina föräldrar i vattentornet. Lägenheterna i den runda byggnaden var nödbostäder. Ingrids föräldrar heter Preben och Lilly Anker.

Preben var diversearbetare på Kockums Mekaniska Verkstäder och Lilly tjänade som hemhjälp i en disponentfamilj i Malmö. Lilly och Preben var som två vackra rosor när de lutade sig mot varandra i en och samma vas. De drack sig otörstiga av kallvattnet från kranen i det enkla köket med gasspisen. De älskade varandra och var stolta över sin dotter.

Preben var boxare och han skadades allvarligt i en match som gällde mycket för honom. Därefter förändrades hans och familjens liv. Han ville göra rätt för sig och bidra till försörjningen av familjen och det skulle leda till hans död.

Ingrid och Preben dog under särskilt märkliga och tragiska omständigheter och dottern Ingrid drabbades i samma stund av ingivelser som ingen kunde förklara.

Ingrid var en liten flicka när hon första gången blev varse denna egenhet i sitt liv. När hon var nio år sålde hon majblommor i fängelset på Kirseberg. Då inträffade något som gjorde henne villrådig och nästan rädd.

Senare i livet umgicks Ingrid med Olga Karlsson och Greta Ripa. Även de bodde i vattentornet. De var starka och självständiga kvinnor. Olga föddes i Sankt Petersburg och hon flydde med sin mamma och en släkting sedan hennes pappa förts bort och förmodligen skickats till ett fångläger i begynnelsen av den ryska revolutionen.

Greta Ripa arbetade på chokladfabriken Mazetti i Malmö. Ingrid utbildade sig till kallskänka och blev anställd på restaurang Savoy i staden. Där mötte hon Martin Larsson som var professor i teoretisk fysik på universitetet i Lund. De blev förälskade. Han var trettio år äldre än Ingrid och änkeman.

Ingrid och Martin fick tvillingar tillsammans, men den ene pojken dog i moderlivet. Även denna händelse hade Ingrid fått en föraning om och det sade hon till barnmorskan och läkaren i samband med förlossningen.

Den överlevande gossen fick namnet Ossian. Läsarna av min roman får följa de tre väninnorna fram till deras död. Deras liv läggs bredvid Martin Larssons och Ossians.

Jag skildrar min barndom och tid som yngling fram tills jag hade debuterat som författare och bildat familj. Ingrid Ankers och mitt liv hade kusliga och oförklarliga beröringspunkter. Jag skriver att den mänskliga själen är naturvetenskapens blinda fläck.

Den mänskliga själen är naturvetenskapens blinda fläck.

Jag skildrar vad som hände när min mamma och pappa dog. En dag 1992 körde jag bil till Älvkarleby och Stig Dagermans barndomshem där han bodde hos sina farföräldrar sedan mamman Helga hade lämnat honom sex veckor efter förlossningen.

Stig Dagermans söner, Rainer och René, och Stigs änka Annemarie Götze Dagerman fanns med i bilen. Då sade jag några meningar om Stig och hans svärmor Elly som kom Annemarie och sönerna att häpna och undra hur jag kommit fram till vad jag sade. Jag fick en ingivelse i stunden och de tre passagerarna i bilen menade att jag sagt en hemlig sanning om Stig.

Jag skriver om den ingivelsen i romanen Mitt namn skall vara Stig Dagerman på sidan 222. Där står svart på vitt om de två sönernas och änkan Annemarie Dagermans reaktioner efter det att jag sagt mina ord i bilen den gången.

I romanen Fantastiska kvinnor i vattentornet kan man även läsa om de oförklarliga händelserna när jag talade om författaren Göran Tunström till min hustru Margareta och vår yngste son August. Det gällde Görans död.

Romanen Fantastiska kvinnor i vattentornet präglas i väsentliga avseenden av de uppfunna och kanske vedertagna gränserna mellan naturvetenskap och mänskliga erfarenheter som har sin grund i själsliga upplevelser hos Ingrid Anker och mig.

Det inslaget i mitt liv har fått ödesdigra konsekvenser som jag får bära och hantera fram till min död.

Varför sade jag den dramatiska meningen om min pappa i mitt program Sommar i radion den tjugosjunde juni år 2008*? Det inslaget i mitt liv har fått ödesdigra konsekvenser som jag får bära och hantera fram till min död.

Jag har två journalister som vittnen och min hustru och ett av mina barn. Flera hundra tusen människor lär ha lyssnat till mina ord i programmet Sommar i radion. Ingen kan med rätta kullkasta och förneka sanningshalten i dessa händelser.

De sträcker sig bortom förnuftets och naturvetenskapens gränser och jag har skrivit en roman om denna verklighet.

Björn Ranelid

*Läs mer om Björn Ranelids kända Sommar i P1 här.

Läs också: Niklas Natt och Dag går en promenad genom Stockholm 1793

Foto: Anna-Lena Ahlström