Läs ett utdrag ur "Two Faced" av Thomas Sekelius

Smink är för alla. Thomas Sekelius är youtubern som slog igenom med sina personliga och inspirerande sminkvideor på nätet. Läs ett utdrag ur hans bok Two faced om resan till framgången – som inte alltid varit enkel. 

Familj och vänner

Jag minns att jag när jag var liten tänkte tankar som kändes för stora för att få plats i mitt huvud, men lyckligtvis föddes jag med ett stort sådant och kunde börja grubbla på livets mening i unga år. ”Vad är meningen med livet?” frågade jag mamma, som aningen oroligt undrade varför jag tänkte på det. Jag kunde bara inte få ihop vad meningen med livet var och om det gick ut på att konstant söka glädje, kärlek och att sträva efter nästa steg i karriären.

Efter en stund sa min mamma lugnande att meningen med livet är vad du värderar som ett meningsfullt liv. Hon fortsatte och sa att ju äldre jag blir, desto säkrare kommer jag bli på vad som är viktigt i mitt liv och prioritera efter det. Idag, tjugo år gammal, kan jag säga att familj, vänner och rätten att få vara mig själv hela tiden, är tre av mina högst prioriterade områden.

Jag kunde bara inte få ihop vad meningen med livet var.

Min familj har ända sedan jag var liten stöttat mina val. När mitt sminkintresse satte igång var jag sjutton år. Jag samlade ihop tio sminkprodukter i nätbutiken och gick med en liten klump i magen till pappa för att be om hans kort, eftersom mitt inte var användbart för internetköp. Istället för att börja ställa massa frågor beställde vi bara hem grejerna och jag kände en sådan lättnad över att mitt intresse inte fick honom att ifrågasätta mig. Med denna lilla scen vill jag poängtera vikten av utrymme för att blomstra enligt den inre viljan och inte enligt andras åsikter och normer, och tacka min mamma, pappa och syster för att de uppfostrat mig som de gjort och alltid hållit mig om ryggen och hjälpt mig upp när jag störtat. ?I högstadiet försökte jag passa in i olika kompisgrupper och slappnade inte av förrän jag kom hem från skolan. Jag försökte klä mig som alla andra fastän jag hade andra idéer och bete mig på ett sätt som egentligen inte var jag. Det var så påfrestande att försöka vara som andra ville. Under sista terminen i nian drabbades jag av en ätstörning och jag orkade inte låtsas längre. Jag var helt slut. Det var jobbigt nog att dölja min oroväckande relation till mat.?När jag sedan började gymnasiet kunde jag äntligen slappna av. Det var en klass där alla satte värdet av att få vara sig själv högt. Jag var fortfarande rädd för att berätta om min ätstörning, och om min ärrade kropp. Efter ett år samlade jag ihop allt mod jag byggt upp och gick till skolan i kortärmad tröja, och visade därmed ärren på armen. Ingen sa någonting förrän efter första lektionen, då några kom fram till mig och jag berättade hur jag hade haft det, men att det inte var något jag ville lägga fokus på. Mina intressen, smink och Youtube, blev bara hyllade i klassen. Vännerna från gymnasiet finns kvar, men vi ses inte lika ofta längre. Vi hamnade alla på olika ställen, men träffas ibland när vi är i samma stad. Mina vänner är de som kan lugna mig när jag har ångest, de gör mig smartare, de ifrågasätter mina dåliga vanor, de finns alltid där vad jag än skulle lägga på bordet och de kommer förhoppningsvis alltid stå vid min sida, som jag står vid deras.

Det var så påfrestande att försöka vara som andra ville.

Psykisk ohälsa

Mina kroppskomplex visade sig ganska tidigt. Jag tror aldrig att jag kommer få veta varför. Komplexen var hanterbara fast de spökade i huvudet och gav mig en skev uppfattning om vad jag såg i spegeln. Jag minns inte hur, men jag snubblade in på en app som kunde dokumentera kaloriinnehållet i allt jag åt genom att jag vägde maten och skrev in siffrorna i appens system. Jag blev besatt av denna app och insåg att ett mindre kaloriintag leder till snabbare viktnedgång, och det ville ju jag! Effekten blev att jag först insjuknande i bulimi som sedan övergick till en blandning av anorexi och bulimi. Jag svalt mig själv och gjorde mig av med maten genom att kräkas om jag misslyckades.

För mig var självskadandet ett dåligt verktyg för att fly.

Detta pågick i ett halvår och fick sedan sällskap av depression och självskadebeteende i form av att jag skadade mig själv fysiskt med vassa föremål. För mig var självskadandet ett dåligt verktyg för att fly undan mina hjärnspöken och ångest och är ett beroende jag inte önskar någon.

När det blev så illa att jag inte längre kunde dölja mina vanor för mina fö.räldrar, berättade jag allting från början till slut, vid matbordet. Pappa satt mitt emot mig och mamma bredvid honom. Jag berättade att jag hade det svårt med maten och om självskadebeteendet och bad för första gången om hjälp. Jag är så glad över att reaktionen på mina hemska nyheter inte var ilska eller skuldbeläggning. Det hade bara fått mig att må sämre och stänga in mig ännu mer. Vi gick istället till kuratorn på gymnasiet. Efter några olika besked och turer började jag sedan på dialektisk beteendeterapi som är utvecklad för människor med emotionellt instabila personlighetsstörningar.

Jag är så glad över att reaktionen på mina hemska nyheter inte var ilska eller skuldbeläggning

När jag började gå till BUP (barn- och ungdomspsykiatrimottagningen) tyckte jag att allting var ganska skrattretande. Jag förstod inte meningen med mindfulness, som att föreställa sig en tiger och iaktta hur den rör sig, eller varför man skulle ”surfa” på sina känslor. Nu är det de två metoderna jag kommer ihåg bäst och använder mig mest av.

Även om jag mår mycket bättre idag så har jag en del ångest även nu. Skillnaden är att jag har lärt mig att hantera den, och att jag tycker att det är okej att inte alltid må bra. Jag tror att min läkningsprocess påskyndades tack vare min youtubekanal. Att lida av psykisk ohälsa och sättet den uttrycker sig på är inget att skämmas för eller något att döma. Du som lider av det, tänk på att du inte är svag för att du ber om hjälp eller att du tror att ingen kan säga någonting som kommer att få dig på bättre tankar.

Jag tycker att det är okej att inte alltid må bra.

Du som lyssnar på någon som talar ut om sina besvär för första gången och lägger ett förtroende i dina händer, var inte förlöjligande, förnedrande eller förminskande. Att öppna sig om ett så privat och sårbart ämne kräver mycket mod och förtroende för personen som ska lyssna.

Får man prata i sin takt och på sitt sätt så kan man berätta allt och då stärks förtroendet för personen i fråga. Får man mothugg och en förminskande attityd som svar stänger man in sig i sina egna tankar, tappar modet och får svårt för att ta upp det igen.

Foto: Olle Norgren/United Screens