My Feldt: "Att lära sig recept är som att lära sig cykla!”

My Feldt drömmer om den första rabarbern och hoppas få fler människor att klättra i träd. Om de bakar något från hennes nya bok Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga är det också trevligt, men inte viktigast. Det viktigaste är naturen, en kraft att leva utifrån, en kraft som håller själen vid liv.

Två års längtan, 17 månaders intensivt jobb, svett, tårar, många skratt och galna springturer genom skog och mark. Nu är konditorn My Feldt äntligen klar med sin bok Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga, som hon skapat tillsammans med fotografen Linda Lomelino. En bok full med hennes egna recept – men som också handlar om kärleken till livet och naturen. Varvat med recept har My skrivit fantastiska texter, och ramat in dem med sprakande illustrationer. Linda Lomelinos foton bidrar till helheten: en bok man vill bära med sig, citera ur, fotografera och lägga ut på Instagram, gråta över och förstås: använda i köket!

Alla barn vill klättra i träd. De klättrar och ramlar, hoppar och bygger, men sedan blir vi äldre och fastnar med fötterna på marken och slutar att se det vackra i naturen. Kanske blir vi fortfarande lugna av naturen, men löv är något vi ska kratta upp i stället för att hoppa i. Jag tar fortfarande varje chans jag får att klättra upp i träd, jag kan fortfarande genom ett barns ögon se världar och platser som ingen annan ser.
/Ur inledningen till Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga

Konditor som lever livet fullt ut

Ska man använda ett ord för att beskriva My Feldt, som egentligen är så mycket mer än en konditor, är det nog med ordet intensiv. Hon lever intensivt, jobbar intensivt och de texter och recept som flödar ur hennes händer formas till intensiva känsloupplevelser för den som läser och smakar. Den som följer henne på Instagram, där hon sedan länge har över 40 000 hängivna fans, vet att hon tillsammans med Johan Feldt driver Feldts bröd och konfekt i Halmstad, där de varje dag skapar exakt det de själva vill. Och folk älskar det. Om man söker en klassisk prinsesstårta eller en doptårta med namn kommer det troligtvis inte att hittas där. Istället kanske det finns rabarber- och vaniljbullar, sommartårta eller vallmosnurror. Allt som My Feldt själv älskar att skapa – och då blir det gott.

– På caféet går vi emot allt vad många väntar sig. Det vi jobbar med mest är inte att inte göra det folk vill, utan möta våra egna önskemål. Vill folk köpa det blir jag jätteglad, men vill de inte det får det vara så. Jag måste göra sådant jag kan stå för. Jag har lovat mig själv att ALDRIG göra något jag inte vill i mitt bageri. Då tror jag det blir bra. Man är alltid glad då, och då gör man andra glada. Jag är alltid stolt när jag går till jobbet, berättar My Feldt.

Bakverk baserade på känslor

Bageriet och allt annat My Feldt skapar är en förlängning av henne själv.  Och bakverken är alltid baserade på känslor, precis som hennes bok. Det första stycket hon skrev handlade om ett minne av hennes mormor, hon själv och en mjuk pepparkaka i mormoderns hus djupt inne i skogen.

Jag hörde hennes ansträngda andning när hon sträckte sig till översta hyllan där den silvriga plåtformen stod, prasslet från bakplåtspapperet och ljudet när hon skar upp kakan.
Det var dags för kvällsfika, mormors mjuka pepparkaka. Alltid samma ljud, alltid samma känsla. Hon pratade lite för sig själv där inne: ”Så ja, nu ska vi se …”
Det gnistrade av kylan ute, trädstammarna och grenarna glittrade och snön lyste helt ljusblå. Det var som att huset levde, det knarrade för varje steg och ljudet från vedspisarna sprakade i alla rum för att hålla kylan borta.
/Ur Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga

– Det är bara hon och jag, och så den smaken på pepparkakan. Nejlika, kanel … och jag kan aldrig återskapa exakt det smakminnet, fast receptet på kakan finns i boken. Men för någon annan kanske mitt recept kan skapa det minnet, kanske någon annan mormor kan baka det till sitt barnbarn. Att skriva det stycket fick mig att förstå: så här ska min bok vara. Känslorna ska få ta plats.

Och det gör de. Den som läser My Feldts texter, i bok och på Instagram, känner och är en del av hennes värld. Boken väcker längtan efter att skapa egna minnen, dofter och smaker. Att leva i den tid som är nu och göra det bästa möjliga av den.

– Jag tänker aldrig: nu ska jag baka en kaka, Jag tänker ”åh vilken underbar rabarber! Vad ska jag göra med den?” För mig är allt en helhet, säger My Feldt.

Upplevelse helt utan pekpinnar

Hon har redigerat bokens texter hårt, vilket stundvis varit smärtsamt. Mening för mening, ord för ord, tecken för tecken har en form mejslats fram. Alla ”tråkiga” termer, om de ens fanns där från början, är borta. Ord som hållbart, ekologiskt, säsong – behövs inte.

– Hela tanken med boken är förmedla det utan att nämna det. Ingenstans finns några pekpinnar, ”gör si, gör så”. Min önskan är att man själv ska bli uppmuntrad att göra genom att helt enkelt längta efter att göra det.

Boken är My Feldt mellan två pärmar: yvig, känslosam och kraftfull.

Hon tycker att människor egentligen blir så tråkiga som vuxna och försöker själv bevara barnets sätt att se på världen: att bara vara, ett med naturen. Inte se några hinder. Måste den delen av oss somna bara för att vi blir vuxna?

– Det ska räfsas, det ska byggas stensättningar och marktäckande dukar och ogräsen ska bort. Det är så frustrerande! När jag ser ett träd vill jag upp i det. Tänk om någon mejlar mig och skriver: ”din bok fick mig att klättra upp i ett träd” istället för att de mejlar och skriver att de har bakat en kaka.  Jag skulle bli så glad!

Börja med recept – experimentera sen

Själv bor hon i ett stort hus med en härlig äppelträdgård där allt får ta plats och vara lite som det vill. Men hon går faktiskt efter recept när hon bakar – lite grann. För bakning är en konst som kräver en del grundkunskap.
– Det tar ett tag, att lära sig recept är som att lära sig cykla. Blir det inte perfekt direkt får man försöka igen. Men det kommer sitta till slut, och då kan man experimentera.

Hennes egen favorittext i boken heter I syrendoftens tidsmaskin. Det handlar om när Mys dotter klipper en kvist syren och lägger i sin döende mormors hand.

– Min mamma var väldigt sjuk och tog emot den. ”Känner du doften, mormor”. Min dotter var så stark och det var så fruktansvärt sorgligt.

Det är kanske den starkaste texten i boken också för läsaren. Att det sedan kommer recept på syrensirap, syrensocker och syrensaft känns som en ren kärleksförklaring till livet och allt som det omfattar:

Hon är stark, jag är rädd. Än en gång får blomman stå för något vackert, även om allt runt omkring är tungt. Av jord är du kommen, jord skall du åter bli. I syrendoftens vind minns jag allt vackert och allt jag vill glömma. Den skjuter som ett pistolskott i luften och ropar: ”Tiden är nu, den du för evigt ska minnas och aldrig komma undan. Glömmer du något tar jag dig tillbaka, varje år i maj, för jag är syrendoftens tidsmaskin.”
/ Ur Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga

Foto: Linda Lomelino