Läs Kalle Linds starka brev till sina söner på fars dag

”Mina kära tre pojkar! Kom och sätt er! För en gångs skull har jag faktiskt något viktigt att säga.

Jag kan inte erinra mig att någon pratade om kuken med mig när jag var liten. Det var för all del frigjort sjuttiotal, och vi var via böcker och teveprogram plågsamt medvetna om vad mor och far gjorde när vi kördes ut på förortslekplatsen på lördagsmorgonen, men det var ingen som pratade om vad kuken faktiskt kan ställa till med.

Kuken är er vän, men inte bara. Och inte alltid. Framför allt är den något ni har ansvar för.

När jag sen kom upp i den åldern då man börjar hitta fler och fler finesser med kuken, så var det ingen som pratade om ansvaret i att vara penisbärare. Ungdomsmottagningen visste förstås allt i kondom- och kondylomfrågan, men när det väl var utrett så var det som att man bara kunde köra på och styra dit kuken pekade.

Många fester var det som slutade i gråt. Vi grät aldrig, vi med kukarna. Eller så gjorde vi det, men först när vi kom hem. Vi grät över missförstånden, över att vi gjorde varandra ledsna, över att det som var okej med mej inte verkade vara okej med dej. Tjejerna steg upp ur sängen med en stegrande känsla i sig att vara någons byte. Vi gick med en molande malande förnimmelse av att ha utnyttjat någon. En känsla ingen satte ord på. Allt var väl okej? Vi hade ju bara gjort vad vi behövde? I all ömsesidighet? Varför satt några och grät medan andra skrockade?