Journalisten Kim Walls barndomshem är ett levande hem. Väggarna i det stora vardagsrummet som öppnar sig ut mot havet är täckta av konst och bokhyllor. De många böckerna, CD-skivorna och LP-skivorna har alla blekts till en gul nyans av solen och i hyllorna finns små prydnadsdjur utplacerade. En giraff i porslin, en gosedjursko. Väl insuttna stolar är lämpligt utplacerade vid fönstren och i köket intill pågår matlagningsprojekt.

Men Kim Walls barndomshem är också tydligt präglat av minnet av den som inte längre kan komma hit och landa i pausen mellan två resor: Kim själv. Flera av de konstverk som hänger här har antingen tillhört eller föreställer henne, skapade av någon av hennes många vänner eller av någon som velat göra något för hennes familj som står kvar med sin gränslösa saknad efter att hon dog i augusti 2017.

Gav inte en enda intervju

Alla känner till ubåtsfallet som var en stående punkt på varje framsida i varenda tidning under flera månaders tid. Sedan kvällen då Kim klev ombord på Peter Madsens ubåt har ungefär 100 000 artiklar publicerats om händelsen och vi har fått läsa detaljer om vad Kim hade på sig när hon gick ombord på ubåten (en orange tröja) och vad hon egentligen skulle göra den kvällen (middag med vänner och sin pojkvän). Men färre vet vem Kim Wall egentligen var, och vad som drev henne till att bli en journalist med världen som arbetsfält och vänner precis överallt. En varm och empatisk människa som alltid försökte vända det negativa till något positivt, som hörde av sig ofta och som älskade djur.

– Direkt efter att hon försvann bestämde vi oss för att inte ge en enda intervju. Det var ren överlevnadsinstinkt. Dessutom ville vi inte att hon skulle snuttifieras i 2000 tecken i någon kvällstidning, utan skulle hennes historia skrivas så skulle den skrivas av oss, berättar mamma Ingrid Wall.

– Vi hade ingenting att kommunicera, ingenting att berätta. Vad fasen ska man säga? Vad skulle vi berätta? Vi visste vad polisen berättade för oss och förstod ingenting själva. Det var ju så absurt, berättar pappa Joachim Wall.

Vid havet i närheten av familjens hem har ett allt större hjärta med Kims namn tagit form under året som gått. Såväl vänner som okända kommer hit för att minnas och sörja. Ingrid och Joachim går förbi dagligen.

Vet hur det journalistiska spelet ser ut

Ingrid Wall är själv journalist sedan många år och Joachim fotograf med många år på dagstidning bakom sig. De vet hur spelet ser ut och det har hjälpt dem mycket i sätt att hantera det stora medietrycket. Men inget kan förbereda en på hur det är att förlora sitt barn. Att tvingas inse, gång på gång, att telefonens tystnad inte beror på dålig täckning någon annanstans i världen utan på att personen som skulle ringa inte finns mer.

– Det finns ingen manual för hur man ska bete sig som förälder när man drabbas av något sådant här. Vi har fått lösa en sak i taget efterhand som det har hänt, och det kommer vi få göra framöver också. Vi måste leva vidare, vi har inget val, säger Ingrid Wall.

Under året som gått har de fört en stundvis mycket ojämn kamp mot den uppmärksamhet som har riktats mot ”mannen” (vi uttalar inte Madsens namn en enda gång under intervjun) och sättet Kim dog på. En del av den kampen är boken som nu kommer ut: Boken om Kim Wall: När orden tar slut.

– Det finns säkert de som tycker att det är alldeles för tidigt, men vi vill att det ska komma ut nu när det fortfarande är aktuellt i folks minnen, säger Ingrid Wall. I våra ögon krävs det en balans. Det kan såklart aldrig bli någon balans, men vi kommer fortsätta att försöka. Därför vill vi träda fram och låta Kim ta plats nu.

– Vi har inget intresse av att synas överallt, det är inget självändamål utan det är helt andra orsaker bakom. Och det är en bok som man önskar aldrig skulle ha blivit skriven, säger Joachim.

Kim hade världen som arbetsfält

Kim Wall. En högutbildad ung journalist med stora visioner och världen som arbetsfält. Som kände sig lika hemma i New York som Beijing och i Trelleborg. Som alltid lyfte fram den lilla människan i de stora händelserna och ville berätta deras historia. 

– Hon var väldigt noga med att hålla kontakten. Hon såg ju oss och hemmet som den egentligen enda fasta punkten i tillvaron. Hon var alltid på väg någonstans. När vi förde på tal att vi ville göra om hennes rum var det totalt tvärstopp. ”Ni förstår väl att jag måste ha en fast punkt i tillvaron i alla fall?”. Hon ville ha kvar sitt flickrum och det fick hon. Hon levde ju i princip i sin resväska, berättar Ingrid.

Nu kommer den ljusa bilden och tillvaron att bli det vi minns av och vet om henne. Med hjälp av boken vill Ingrid och Joachim sist och slutligen berätta vem hon var och hur hennes plötsliga död tedde sig för dem, liksom hur året efter utspelade sig. Men också förmedla hopp och den värme de själva har fått uppleva efteråt.

Vi vill ge en positiv bild av Kim, men också en bild av det ljus som finns i den djupaste svarta förfäran

Större delen skrevs under sömnlösa nätter

Det mesta är skrivet av Ingrid, och nästan inget av det på dagtid. Nattsvarta tankar har blivit till text, bitvis mycket detaljrik. Minnen och berättelser om Kim blandas med närmast protokollmässiga redogörelser av rättegångsdagar. Smärtan skiner igenom, liksom stoltheten över vilken fantastisk människa Kim var.

– Allt vändes upp och ner, det var en enda röra. Jag började skriva ner vad som hände för att överhuvudtaget ha någon orientering kring det hela i form av dagboksanteckningar. Det har varit en stor hjälp för mig att skriva, säger Ingrid Wall.

– Det är lite av en journalistisk sjukdom, fyller Joachim i. Och vi ville ha det dokumenterat för att kunna gå tillbaka sedan och se vad det egentligen var som hände. Allt hände så snabbt.   

I augusti 2018 passerade årsdagen – en dag de hade tänkt på mycket, med erfarenhet från sina yrken.

– Vi vet hur det brukar se ut när det har gått ett år – man drar upp eländet igen, i sig själv och i det här fallet också i media. Och vi ville inte det.

Istället blev årsdagen, och kommer i framtiden också att vara, dagen då loppet ”Run for Kim” arrangeras över hela världen. Detta första år sprangs loppet på 15 platser i 12 länder. På flera ställen var det arrangerat av någon av de många vänner Kim hade, men i exempelvis Istanbul och Köpenhamn arrangerades det av kvinnliga journalister som inte hade någon personlig relation till Kim. Och utanför Trelleborg samlades 600 personer på stranden 500 meter från familjens hus och loppet gick förbi huset, längs stranden.

–Det var en fantastisk kväll, folk var glada. Det blev en hyllning till livet istället för att dagen skulle bli nattsvart.

Precis som Kim brukade göra – hon ville alltid vända det mörka till något ljust och lyckades med det.

Förövaren ska inte få ta mer plats nu

En annan sak som tagit form under året är den fond som startats till Kims minne, pengarna delas årligen ut till en kvinnlig journalist som arbetar i hennes anda.

– Vi är handlingskraftiga människor, så fonden, loppen och boken är olika utslag av att vi mår bra av att ha någonting att göra. Vi kan inte förändra det som har hänt, men vi kan låta det bli något som ger någon form av mening, säger Joachim Wall.

Mannen som dödade Kim har kostat dem så oerhört mycket, förklarar de. Han får inte ta någon plats i deras liv.

– Det skulle inte göra någon skillnad för honom om vi skulle gå runt och vara bittra och hata honom, men det skulle göra oss till förlorare. Vi skulle bara förlora ännu mer. Vi måste leva vidare och jobba vidare med bland annat fonden. Så kan Kims minne och arv leva vidare, säger Ingrid.

I vardagslivet har förstås allt ställts på ända, förlorat sin form och skapats om på nytt. Vänner har tillkommit – Kims vänner, över hela världen.

– ”Vår nya familj”, kallar de sig och de är helt fantastiska. Senast var det någon som hörde av sig till mig på amerikanska fars dag och sa grattis, berättar Joachim.

Gränslös kärlek och sorg

Också hemma i Trelleborg har den värme och kärlek som mött familjen varit gränslös. I början var Ingrid rädd att Trelleborgsborna skulle gå över till andra sidan när de mötte dem på gatan, inte våga se deras smärta, men bemötandet har varit ett helt annat. Vänner, bekanta och okända kommer fram och ger dem kramar. ”Vi vet inte vad vi ska säga, vi har inga ord”, säger de.

– Det är därifrån titeln kommer. Och de behöver inte säga någonting, vi har inte heller några ord. Det finns ingen som kan ge någon som helst förklaring till det som har hänt, men det behövs inte heller, förklarar Ingrid.

Familjens stora, bullriga och kärleksfulla hund Iso har varit en helt ovärderlig hjälp under det tunga år som har gått. En hund måste ut flera gånger om dagen, ha mat och sin omvårdnad.

–Tack vare Iso fanns aldrig alternativet att bli kvar i sängen och inte stiga upp. Han har stått för normaliteten i tillvaron, säger Ingrid Wall.

Det är en bok som man önskar aldrig skulle ha blivit skriven

I hallen hänger 31 familjeporträtt i ett prydligt mönster, fem rader med fem ramar i varje. Samma vinkel, samma familj utanför grinden till sitt hus. Från första året under mitten av 1980-talet med Ingrid, Joachim och Kim till senare då även lillebror Tom tillkommit. Från sexåriga Kim med mönstrad 90-talsfleece till tonårs-Kim som vägrar titta in i kameran. Kim i studentmössa. Lillebror Tom som någonstans har växt om alla andra under året mellan två bilder. Den trettionde bilden är från dagen före, berättar Joachim. Dagen före ubåtsfärden. Kim är svartklädd, har en knut högt uppe på huvudet och ett koppel med hund i handen.

Den sista bilden, nummer 31, hänger längst ner på väggen, på en egen rad. Där är de tre igen. Joachim, Ingrid och Tom. Och hunden. Men ingen Kim.

– Det här är den mest smärtsamma påminnelsen. Det är bara så fruktansvärt onödigt. Orden tar slut, säger Joachim Wall.

Om Kim Wall

Kim Wall var en svensk prisbelönt frilansjournalist, född 1987. Hon skrev gärna om om identitet, kön, popkultur, social rättvisa och utrikespolitik och hennes reportage har synts i bland annat The Guardian, New York Times och TIME, bland andra publikationer. Hennes skrivande har översatts till flera språk. 

I Augusti 2017 blev Kim Wall mördad i ett av media mycket uppmärksammat fall.

Läs om Kim Walls arbete här.

Läs om hennes minnesfond här.

Läs om loppet Run for Kim här.