Elisabet Nemert är en av Sveriges mest älskade och lästa författare, som är overkligt skicklig på att levandegöra historien och samtidigt sätta ord på världens många orättvisor. Den senaste romanen Blå längtan är ingen undantag. Här skriver hon själv om sina starka känslor för de viktiga ämnen som tas upp i boken.
Häromdagen stod jag i rulltrappan inne i vårt lokala köpcentrum, jag var som vanligt på väg till ICA för att fylla på matförrådet. När jag stod där och försökte memorera vad som stått på inköpslistan som låg kvar hemma på köksbordet nåddes jag av det härliga ljudet av glada barnskratt och jag kände att jag instinktivt började le.
Två ljuvligt söta små flickebarn, de kunde väl vara i sexårsåldern, sprang skrattande uppför rulltrappan istället för att åka nerför som vi andra gjorde, en inte helt ovanlig lek om man är liten.
Aningslösa sprang de förbi den välklädde, medelålders man som stod framför mig i rulltrappan, han log inte. Istället brast han högljutt ut i en lång tirad av vidriga, rasistiska tillmälen och de två barnens pärlande skratt tystnade. Jag hann se rädslan i deras ögon innan de vände och sprang ner till sin mamma som stod och väntade invid rulltrappan.
I den stunden hörde jag mig själv med hög röst tala om för denne man vad jag ansåg om hans ovärdiga beteende. Han såg minst sagt förvånade ut när en annan vuxen person dristade sig till att reagera på hans ord. Den som tiger, den samtycker.
Det är i mötet med en annan människa som vår människosyn blir tydlig. 90% av den uppfattning vi får av en person som vi möter för första gången bildar vi under de första 90 sekunderna. Det här beteendet är helt nödvändigt för att vi ska kunna bringa ordning i det kaos som vår omvärld annars skulle vara, det gör världen begriplig. Men det finns en uppenbar risk med det här.
Den lilla arbetsmyra vi har inom oss och som arbetar tvåskift uppe i våra huvuden med att sortera in alla nya möten och upplevelser i prydliga, överskådliga fack, den myran är extremt förändrings obenägen. Hellre än att inrätta ett nytt fack för ett nytt möte, en ny erfarenhet så gör vår myra istället allt för att knöla in den nya personen i ett redan befintligt fack. Och det förfarandet leder till att vi befäster våra fördomar och det hindrar oss också från att syna de så kallade etablerade sanningarna lite närmare i sömmarna.
Om vi inte tilldelar varje människa vi möter ett absolut och okränkbart människovärde, som inte på något sätt är relaterat till hudfärg, ursprung, framgång eller förmåga, riskerar vi att göra oss själva till alltings mått och vi mäter våra medmänniskors värde endast i relation till oss själva.
Min senaste bok, Blå längtan, handlar om alla människors lika värde, om rätten till frihet till kropp, själ, tanke och ord. Andemeningen, budskapet i Blå längtan är detsamma som i Martin Luther Kings berömda tal, I have a dream. Doktor King som föll offer för en mördares kulor.
Jag inleder min bok med ett citat ur det talet. Ett tal, som sedan jag hörde det för första gången för många år sedan, har varit min ledstjärna och följeslagare. Ett tal vars budskap känns ännu viktigare för mig idag eftersom mina egna barnbarn är bärnstensbarn, en ljuvlig blandning av svart och vitt.
”I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”
Elisabet Nemert
Foto: Hélen Karlsson