Fredrik Strages julafton med ”Pelle Svanslös”-boken som går i arv

För Fredrik Strage blev boken Trillingarna Svanslös mer än bara en bok om en katts äventyr. Läs en av krönikorna som publiceras i samlingen Strage 242.

Prasslande presentpapper. Ivriga barnhänder. Triumferande lyckotjut. Min dotter får Lego-älvor, målarblock, enhörningsväska, Dolly Style-örngott och biljetter till Melodifestivalen. Sedan öppnar hon ett litet paket från farfar. ”Tack!” säger hon och håller upp Trillingarna Svanslös av Gösta Knutsson.

Julmyset i mitt bröst ersätts plötsligt av existentiell svindel. Vi har flera gånger läst sagan om hur Pelle Svanslös och Maja Gräddnos blir föräldrar. Vi vet att kattungarna heter Maj, Muff och Murre. Vi kan vaggvisan som Maja sjunger för dem: ”Satt en katt på en sten. Inte långt ifrån Flen.” Min dotter har till och med ett diplom på väggen från när hon deltog i stadsvandringen ”I Pelle Svanslös tasspår” i Uppsala.
Men det är inte Pelles äventyr som gör mig yr, utan det som står skrivet på försättsbladet: ”Till Bosse från mamma. Julen 1948.” Och lite längre ner min dotters namn och hälsningen: ”Från farfar Bosse. Julen 2017.”

Det gulnade papperet tycks sträcka sig över ett sekel. Här möts då, nu och snart.

Min far var åtta år när han fick Trillingarna Svanslös, lika gammal som min dotter är nu. Jag har bläddrat i det här exemplaret massor av gånger. Som barn låg jag bredvid lillasyster i vår sommarstuga och lyssnade när pappa läste högt om hur den elaka katten Måns lurade ner stackars Maj i en brevlåda. Jag vet exakt hur omslagsteckningen ser ut och att boken är utgiven av Bonniers barnbibliotek. Men den röda ryggen är liksom rödare nu. Den skiner som en fyrbåk över våra släktband och tidens gång. Julen 1948 var den sista som min farmor firade. En vacker sommarmorgon fick hon huvudvärk och ramlade ihop. Hon fördes med ambulans till sjukhuset i Visby. Läkarna upptäckte en hjärntumör men kunde inte operera bort den. Hon avled samma eftermiddag, 34 år gammal.

”Satt en katt på en sten. Inte långt ifrån Flen.” Var är vi som firar jul ihop om 69 år? Var är vi om ett år? Min fars och farmors snudd på identiska handstilar täcker bara halva försättsbladet. Där finns gott om plats för min dotter att skriva en julhälsning till barn eller barnbarn nästa gång boken ska byta ägare. Det gulnade papperet tycks sträcka sig över ett sekel. Här möts då, nu och snart.

Nu får jag samma känsla – men inte av att stirra ut i kosmos utan av att läsa högt ur en barnbok.

Alla släktklenoder fungerar kanske på det här viset, men böcker berör mig mer än kläder, smycken och andra prylar. Särskilt om de är skrivna med den tidlösa finurlighet som utmärkte Gösta Knutsson. För en stund känns det som om Trillingarna Svanslös är en av böckerna som Matthew McConaugheys astronaut knuffar ut ur en bokhylla, för att få kontakt med sitt eget förflutna, när han i rymdeposet Interstellar hamnar i en mystisk tesserakt, där tiden upphör att vara linjär och alla ögonblick sammanstrålar. Han ser sin dotter när hon är ett barn. Han ser henne när hon är vuxen och – mot slutet av filmen – en åldring. I Interstellar är Matthew McConaughey borta från jorden i cirka 70 år, ungefär lika länge som det gått mellan dedikationerna i boken, eller de 76 år som det tar för Halleys komet att göra ett varv genom solsystemet.

Jag såg den 1986 i min fars stjärnkikare. ”Om du får se den här kometen igen så kommer du att vara väldigt gammal”, sa han och lade en hand på min axel. ”Wow”, sa jag. Nu får jag samma känsla – men inte av att stirra ut i kosmos utan av att läsa högt ur en barnbok. Det är sent på kvällen. Vi har samlat ihop allt omslagspapper. Dammsugit upp pepparkakssmulorna. Blåst ut ljusen i adventsstaken. Och när jag vänder blad är det som om alla i vår släkt – levande, döda och ofödda – har sagostund tillsammans.