Läs Marika Carlssons egna ord om att dagligen möta rasism

Vi bjuder på ett utdrag ur boken – varsågoda! 

”Jag kan aldrig minnas att jag har frågat mina föräldrar varför jag är brun och de är vita. Jag har alltid vetat att jag är adopterad.
Alla gånger jag har känt mig olik min familj har jag förklarat det med att jag har ett annat arv i mig, en annan tradition, en annan kultur.

Mitt behov av att få vara i centrum hade jag när jag kom, när jag senare i livet började med stå upp tänkte jag att jag hade det i mig från början. Viljan att få allas blickar riktade mot mig har alltid triggat mig. När jag i skolåldern insåg att jag kunde få andra att skratta var tillfredsställelsen maximal.

Läs också: Mariette Lindstein: ”Jag var så hjärntvättad”

(…)

Den idylliska tillvaron med flickan som älskade allas uppmärksamhet slutade brutalt när jag började skolan:

– Du är brun och det är fult att vara brun, kunde någon säga.
– Men varför solar du på sommaren då? sa jag. Då blir ju du brun.
– Det är inte samma sak för du är neger och såna som du ska inte va här.

Varför skulle jag inte få vara här? Jag hade inte gjort något dumt. Hur kunde det vara fult att vara brun?
Jag förstod inte och jag ville inte vara här, jag ville tillbaka till Etiopien. Lade skulden på mina föräldrar.

– Varför tog ni hit mig?
– Varför ska jag uppfylla ert tomrum för att ni inte kunde få barn? Det är inte mitt ansvar.
– Ni har släpat hit mig men det är jag som får ta konsekvenserna.
– Jag har aldrig bett om att få komma hit. Det är ert fel!

Inget logiskt resonemang men sanna känslor. I skolan har jag kallats ”apa”, ”negerjävel”, ”primitiv”.
Jag har jagats på lekplatsen av barn med kvistar i händerna som ska piska mig så som slavarna piskades.
Jag har kämpat, slitit och skrikit för min överlevnad.

Inte bara livet i skolan blev tufft utan även livet utanför skolan. Hela familjen åkte ofta över till Danmark, det var mysigt att åka färjan men alltid samma kamp att få tag på ett bord. Vi hade en strategi i familjen att jag och brorsan sprang i förväg och paxade platser. Vi var så små att vi kunde sicksacka mellan alla människor.

En gång såg vi ett bord där det satt två äldre damer. Fyra av platserna var lediga.

Jag gjorde som mamma och pappa lärt oss.
– Ursäkta, är det ledigt här? sa jag artigt.
– Ja, svarade den ena kvinnan.
Vi satte oss för att vänta på mamma och pappa.
– Jag kan inte sitta vid det här bordet, jag kan inte sitta vid samma bord som två apor, sa den andra kvinnan och reste sig upp.

Precis när de gick iväg kom våra föräldrar.

– Vad har ni nu gjort eftersom de reste på sig och gick? sa mamma och tittade på oss.
– Vi har inte gjort nåt, sa jag, men de sa att de inte ville sitta vid samma bord som två apor och så gick de. Ilskan blossade upp hos pappa. Han stegade iväg och skällde ut kvinnorna. Jag vet inte vad han sa men jag såg hur de rodnade båda två. Jag hade världens bästa pappa.

Hur stark min längtan tillbaka till Etiopien än var insåg jag att jag var kvar i det här landet för alltid. Jag kunde inte komma härifrån. I flicksängen lät jag känslorna vara och försökte tänka logiskt. Hur skulle jag överleva här?

Snabbt insåg jag att jag hade två alternativ: gå under eller bygga en ogenomtränglig rustning.
Jag valde det senare.

Mamma kom till skolan för att ta mig till tandläkaren.

– Din mamma är ju vit! sa en i klassen.
– Självklart, vad skulle hon annars vara? frågade jag.
– Hon skulle vara brun som du är. Hur kan du ha en vit mamma?
– För att mina föräldrar får bruna barn, svarade jag och tittade nöjt på mamma.
– Kan man få bruna barn?
– Ja, svarade jag innan jag tog mamma i handen och gick till tandläkaren.
– Du ska inte säga så, sa mamma.
– Varför då?
– Nu tror han att det är sant.
– Om man är så dum får man faktiskt skylla sig själv.

Att ge svar på tal när någon sagt något korkat gav mig styrka. Min snabba mun och humorn gav mig en distans till allt det mörka och jobbiga.

När någon frågade om jag tyckte om värmen svarade jag:

– Ja, vi har det verkligen varmt på vintern nere i Skåne.

Eller som klasskompisens lillasyster:
– Jag trodde ni åt med fingrarna.
– Nä, vi äter med fötterna, hade jag svarat.
Vi skrattade allihop åt de berättelserna, även om de visade hur okunniga folk var.

(…)

Läs också: 6 böcker som gör oss riktigt förbannade

Jag har råkat ut för ren och skär rasism. Jag har stått framför ondskan, jag har känt den i ryggen. Jag har tränats att hantera den, bemästra den och slå ner den.
Men jag har inte alltid lyckats. Jag var inte beredd när jag stod i kön till kiosken på Danmarksfärjan.
Jag var sexton år, mina kompisar paxade platserna, ingen annan ville handla lakrits.
Ondskan dök upp, i formen av en storvuxen trettioårig full man.
Han fick syn på mig, vinglade bort till mig allt för snabbt.

– Jag får stå före dig i kön för jag är svensk medborgare och det är inte du.

Han var lång, stark och hans pekfinger som tryckte mot min axel gjorde ont.
Jag blev rädd och tyst.

– Hörde du vad jag sa? skrek han. Jag är svensk medborgare och får stå före dig i kön för det är inte du. Jag såg mig omkring, kön var lång. Alla såg, men när jag sökte deras blickar vände de sig bort. De hörde vad han sa, det gick inte att undvika.
Samma mening sades om och om igen, som ett hack i en lp-skiva.

– Hörde du vad jag sa? Jag är svensk medborgare och får stå före dig i kön för det är inte du.
– Du kan få stå före mig om du vill, hörde jag mig själv säga.

Min annars så kaxiga stämma var nu liten. Varför gjorde ingen något?
Nyligen hade jag fått ta emot ett slag av en kvinna som innan hon slog mig skrek ”negerjävel”. Jag jobbade extra i en jourbutik och hon ville skriva upp sina varor på ”krita”.

– Tyvärr kan jag inte göra det när du har handlat för över femhundra kronor.
– Vad fan säger du?
– Jag har inte tillåtelse att skriva upp ett så stort belopp på krita, kanske kan du ta bort några varor?
– Du ska inte tro att du kan komma hit och bestämma över mig. Ni negrer ska bara hålla käften och göra som vi vita säger.
– Men det här handlar inte om hudfärg utan om att vi inte ger krita på så stora belopp.

Innan jag hann reagera hade hon gått in bakom disken som är som ett smalt U. Jag kom ingenstans. Hon var högröd i ansiktet. Snälla gode Gud, kan det inte komma in någon kund i butiken? tänkte jag.

– Du är bara en negerjävel som ska hålla käften, sa hon innan hon gav mig en rak höger så att jag flög in i cigarettpaketen.

Allting gick så fort. Jag låg kvar på golvet medan hon plockade ihop sina varor och gick därifrån. När kusten var klar ställde jag och min fläskläpp oss upp. Låste butiken och cyklade därifrån.

Jag ville inte vara med om det igen och stod nu tyst. Jag kunde inte röra mig. Kiosken skulle inte öppnas förrän färjan lämnade kajen. Mannen lutade sig över mig, jag kände spritstanken.

– Hörde du vad jag sa? Jag är svensk medborgare och får stå före dig i kön för det är inte du.

Färjan startade och kiosken öppnades.

Den danske mannen i kiosken såg mig och mannen som tornade upp sig över mig. Innan jag hann reagera hade han ryckt ondskan i nacken så att han förvandlats från en jätte till en liten trasdocka.

– Vad fan gör du? skrek kioskägaren.
– Jag är svensk medborgare och får stå före henne i kön för det är inte hon.
– Nu ber du flickebarnet om ursäkt, annars går jag upp till kaptenen och ber honom köra in till kajen och så kastar jag av dig.
– Jag är svensk medborgare och får stå före henne i kön för det är inte hon.
– Du får bara en chans till. Be flickan om ursäkt.
– Jag är svensk medborgare och får stå före henne i kön för det är inte hon.

Mannen i kiosken var röd i ansiktet av ilska. Med bestämda steg släpade han med sig den fulla svensken och de försvann uppför några trappor.
Vi andra stod kvar i kön. Tysta. Med blickarna i golvet.
Efter en liten stund vände färjan tillbaka mot kajen. Kioskägaren kom tillbaka med den fulla svensken.

– Hör du inte vad jag säger? Jag är svensk medborgare så jag får stå före henne i kön, det fattar ju alla. Jag fattar inte varför du är så jävla förbannad, ta det lugnt. Jag ska bara stå före henne.

Kioskägaren sa ingenting, hans grepp kring den fulla mannens nacke var kvar. Han öppnade en dörr på färjan och kastade av honom. Bestämt smällde han igen dörren och gick fram till mig.

– Du ska aldrig tillåta att nån tilltalar dig så. ALDRIG.

Sedan såg han på de andra i kön. Pekade på dem.

– Era fega jävlar. Ni borde skämmas.

Jag var chockad. Rörd över mannens hjälteinsats men samtidigt så besviken över att ingen i kön hade ingripit. Ingen hade ens försökt, någon kunde väl ha sagt något?

Hur länge ska jag behöva utstå sådant här? tänkte jag. Jag orkar inte mer, det hade varit bättre om jag var kvar i Etiopien, varför skulle jag komma hit? Folk vill inte ha mig här.”

Läs också: Böckerna som väcker feministen i dig

Ur: ”Såna som du ska inte va här” av Marika Carlsson

Fotograf: Peter Knutson